Vi värdesätter också din sociala kompetens. Det är helt avgörande att du är en synnerligen god lagspelare. Vi på INTER är ett team där alla uppskattas och respekteras. Våra medarbetare är skickliga, professionella och motiverade. Tillsammans företräder vi våra klienters affärer och intressen och då är alla medarbetare lika viktiga.

På INTER är det högt i tak och det är roligt att arbeta hos oss. Det är något som vi ofta får höra av såväl våra medarbetare som klienter.

Är du intresserad av att ingå i TEAM INTER och att bygga en modern och framgångsrik advokatfirma. Då är du välkommen med din ansökan till advokaten Andreas Hagen.

Inga relaterade inlägg hittades.

En kompositörs och en textförfattares verksamhet är momspliktig. För det fall upphovsmannen upplåter eller överlåter rättigheter till de verk han skriver, t.ex. till STIM, och verksamheten i sig yrkesmässig enligt bestämmelserna i mervärdesskattelagen, är skattesatsen 6 %. Är det så att upphovsmannen även spelar in framföranden av sina verk och ger ut dem på skiva, är denna verksamhet likväl momspliktig och skattesatsen är även i sådant fall 6 % (personen som framför verket som spelas in kallas, med upphovsrättslagens terminologi, för utövande konstnär).

För det fall det förhåller sig så att ingen inspelning sker av den utövande konstnärens framförande sker, är dock inte verksamheten momspliktig. Detta gäller t.ex. då en artist spelar live. En musikers eller sångares gage vid ett framträdande är sålunda momsbefriad. I vissa fall kan dock gränsdragningsproblem uppkomma. Vid t.ex. en inspelning av en livekonsert för utgivning på skiva eller utsändning i radio eller tv, är t.ex. upplåtelsen som avser inspelningsrätten momspliktig, medan själva liveframträdandet inte är momspliktigt.

Gällande avdragsrätten för ingående moms, så är inte den moms som hänför sig till icke-momspliktig verksamhet avdragsgill. Avdragsrätt för ingående moms tillkommer nämligen enligt mervärdesskattelagen endast den som bedriver verksamhet som medför skatteskyldighet och liveframträdanden är som sagt ingen skattepliktig verksamhet i momshänseende. Den ingående momsen är istället att behandla som en avdragsgill kostnad i verksamheten. Detta innebär att moms på busshyra, moms på hyra av utrustning, moms på inköp av instrument etc. i samband med en livespelning inte är avdragsgill. Är det däremot så att liveartisten även bedriver momspliktig verksamhet, dvs. även är aktiv som t.ex. kompositör, textförfattare eller studiomusiker, är dock den ingående momsen avseende dessa verksamheter avdraggill. Verksamhet som har både momspliktiga inslag och icke momspliktiga inslag brukar i momssammanhang kallas blandad verksamhet.

Reglerna om avdragsrätt för ingående moms i blandad verksamhet går i kort ut på följande. 1) Är en kostnad direkt hänförligt till den momspliktiga verksamheten, t.ex. en skivinspelning, är den ingående momsen helt avdragsgill (naturligtvis under förutsättning att de inte handlar om kostnader med avdragsförbud eller avdragsbegränsning, såsom representationskostnader). 2) Är en kostnad däremot direkt hänförligt till den icke momspliktiga verksamheten, dvs. liveframträdanden, är den ingående momsen inte avdragsgill. 3) I de fall de inte är möjligt att direkt hänföra en kostnad till någon av de olika verksamheterna skall den ingående momsen fördelas på respektive verksamhet efter skälig grund. I den omfattning en kostnad då hänför sig till den icke momspliktiga verksamheten är den ingående momsen icke avdragsgill i motsvarande mån och vise versa. En lämplig fördelningsgrund är t.ex. den andel konsertverksamheten (såväl avseende svenska och utländska gager) utgör av den totala verksamheten. Om t.ex. konsertverksamheten omsätter 200 000 kr/år och övrig verksamhet 400 000 kronor/år, bör fördelningsgrunden vara 33 % (icke avdragsgill)/66 % (avdragsgill). Vid t.ex. ett gitarrinköp för användning både vid konserter och inspelningar där den ingående momsen är 1 000 kronor är sålunda 333 kronor av momsen icke avdragsgill och 666 kronor av momsen avdragsgill. Vid slutet av ett räkenskapsår måste man sedan anpassa sin fördelningsgrund efter det verkliga utfallet. Skulle det t.ex. visa sig att omsättningen som belöpt på konsertverksamheten varit mindre eller större i förhållande till övrig verksamhet, får rättelse göras.

Oberservera att det för gemensamma inköp även finns en användningsregel och en verksamhetsregel. Användningsregeln innebär att fullt avdrag får göras för en anskaffning som till mer än 95 % skall användas i den momspliktiga verksamheten. Verksamhetsregeln innebär att om den momsfria andelen av omsättningen inte uppgår till mer än 5 % av den totala omsättningen, får fullt avdrag göras för ingående moms som inte överstiger 1 000 kronor per anskaffning. Sålunda, med hänvisning till föregående exempel, är det så att man som musiker beräknar att använda en gitarr i ytterst begränsad omfattning vad gäller liveverksamhet har man rätt till avdrag av hela momsbeloppet, dvs. 1 000 kronor.

Inga relaterade inlägg hittades.

Vad som är att anse som barnets bästa skall utredas noggrant och för denna bedömning skall barnet höras och barnets åsikt skall vägas in med hänsyn till dess ålder och mognad. Detta framgår av FB 6 kap 2b §, ett stadgande som tillkommit efter en harmonisering med FN:s barnkonvention.

I Barnkonventionens artikel 12 står att läsa:

”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.”

Det är en utbredd missuppfattning att det finns en åldersgräns vid 12 år då barnets vilja skall vara avgörande. Barnets vilja skall ha betydelse men är inte ensamt avgörande för bedömningen och för detta föreligger ingen klar åldersgräns. Barnets subjektiva synpunkter skall vägas in mot en rad objektiva aspekter såsom barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Ett barn kan ha en adekvat ålder för att höras och även anses som mogen för sin ålder utan att dess åsikter tillmäts betydelse i målet. Detta kan vara om barnet anses vara utsatt för påverkan eller om barnet inte har en klar och tydlig vilja. Således har barnet ingen absolut bestämmanderätt, oavsett ålder. Givetvis förekommer även situationer då barnet verkligen klart uttalar en vilja men den andre föräldern lyckas göra det sannorlikt att dessa åsikter är tillkomna efter påverkan och inte skall tillmätas betydelse. Barn som känner att de äntligen blir hörda kan uppleva det som oerhört kränkande att domen faller i strid med deras vilja.

Det står klart uttalat att förälderns vilja att träffa sitt barn inte skall vägas in och inte på något sätt tillmätas betydelse vid bedömningen. Dock får man anse att föräldrarnas talerätt mot bakgrund av den historiska rätt som föräldrar haft att träffa sina barn medför att föräldrars önskan ändock är av betydelse. Det var så sent som 1983 som ändringar i lagstiftningen medförde att det numera är barnet som har rätt till umgänge med sina föräldrar och inte tvärtom (prop 1981/82:168 s 41 ff). Detta ställningstagande i svensk rätt upprepas gång på gång i processer där föräldrar strider för sin rätt att få träffa sina barn. Återigen har vi här en oerhört svår avvägning mellan intressen där lagstiftaren är entydig på ett sätt som för vissa föräldrar kan upplevas som en kränkning av deras mänskliga rättigheter. Vi ser det ju som en rättighet att få vara med våra barn.

Denna bedömning, vad som är till barnets bästa, ställs inte minst på sin spets i de mål om omhändertagande enligt LVU. Om ett barn har rotat sig, knutit an och känner sig älskad i familjehemmet med den ”nya familjen” är det kanske inte till barnets bästa att återförenas med sina föräldrar. Har barnet glömt sina föräldrar är det kanske endast den genetiska samhörigheten som skall vägas mot tryggheten i den nya familjen. Detta kan te sig som ett rättsövergrepp för den som fått sina barn tvångsomhändetagna i något de kanske anser som en felaktig handläggning. Även om omhändertagandet skulle visa sig vara felaktigt kan det vara till barnets bästa att inte återbördas.

I Svensk Juristtidning 2009 s 1014 redovisar docent Eva Ryrstedt en undersökning av i vilken utsträckning barn har fått komma till tals i avgöranden från hovrätterna och Högsta Domstolen under perioden 1998-2009 och hur detta har avspeglats i domarna. Där hänvisas till en utredning gjord av Barnombudsmannen vilken visade att det endast var i sju procent av fallen där den enda föräldern gjort sig skyldig till våld mot någon i familjen som det inte dömdes ut något umgänge alls. I vårdnadsutredningen som föregick 2006 års lagändring poängterades att det måste göras en riskbedömning om barnen kan komma att fara illa av umgänge med en förälder. I vårdnadsmål ställs inte lika höga krav som i brottmål vilket medför att anklagelser som förs fram i en process om vårdnad och umgänge skall beaktas även om förundersökningen lagts ner. Dock ska det föreligga en konkret fara för att umgänge skall vägras helt vilket framkommer i NJA 1995 s 727. Här rörde det sig om en pappa med klandervärt beteende vilket kunde medföra en risk för barnet. Detta löstes med begränsat umgänge i närvaro av kontaktperson.

Om förälderns inte kan ifrågasättas utan bedöms vara en god förälder, kan umgänge ändå nekas?

Det har i flertal fall visat sig att man bedömt att det inte är förenat med barnets bästa att umgänge sker trots att föräldern bedöms vara en fullgod förälder. Det handlar återigen om föräldrarnas samarbetsförmåga och djupa konflikt.

Ett avgörande av intresse som belyser detta är från Hovrätten för Västra Sverige den 7 juni 2011. En 11-årig pojke hade haft sporadisk kontakt med sin pappa sedan separationen sex år tidigare och var ovillig att träffa pappan. Pappan bedömdes vara en god förälder utan anmärkning, dock var ett skäl till den sporadiska kontakten pappans tidigare missbruk. Med ändring av tingsrättens dom, där visst umgänge förordnats, upphävde hovrätten pojkens rätt till umgänge med sin pappa. Även om pappan ansågs vara en mycket god umgängesförälder kunde inte umgänge anses förenat med barnets bästa då mamman inte hade insikt om barnets behov av kontakt med den andre föräldern och inte var förmögen att ge barnet det stöd som behövdes för att umgänge skulle vara möjligt. Det krävs att boendeföräldern är kapabel att lägga sina egna åsikter om den andre föräldern åt sidan för att uppmuntra att barnet får etablera en relation. Det ansvar som åligger boendeföräldern är klart uttalat både i förarbetena och i en rad rättsfall. När det såsom i detta avgörande är tydligt att umgänge inte kan förordnas på grund av påverkan av den ena föräldern innefattas således i begreppet barnets bästa att det inte innebär en nära och god kontakt med båda föräldrarna i det fall där det inte är möjligt- det helt enkelt är för sent.

Noteras bör att ett förordnaden om umgänge innebär en möjlighet för barnet att etablera en relation med en förälder. I det fall där det förordnas om telefonkontakt är det givetvis inte möjligt att tvinga ett barn att prata i telefon med föräldern.

I ett avgörande från Svea hovrätt den 2 december 2005 (T 2426-05) framgår av domskälen att hovrätten ansågatt det var troligt att påverkan låg till grund för att de tre barnen intog en sådan negativ inställning att de inte ville träffa sin pappa. Man konstaterade att även om barnen visat motvilja mot pappan så kan hans beteende, vilket till vissa delar kunde kritiseras, inte ensamt förklara deras djupt negativa inställning. Hovrätten konstaterade även att barnens ovilja att träffa pappan ökat under de två år som processen pågått och att de under denna tid endast träffat pappan sporadiskt. Dessa iakttagelser låg till grund för slutsatsen att barnen påverkats.  Med anledning av detta fick pappan utökat umgänge i förhållande till tingsrättens dom, dock med en oenig hovrätt. Vissa ledamöter ansåg att man inte kunde bortse från barnens inställning.

I domskälen står att läsa:

Vid bedömningen huruvida och i vilken omfattning ett umgänge bör komma till stånd i det enskilda fallet spelar ett antal faktorer in, bl.a. bör barnets egen inställning tillmätas betydelse i sammanhanget. Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål bör respekteras, bör barnets önskan i allmänhet följas. Många gånger kan uppgiften att söka utreda vad barnet verkligen vill dock försvåras av att barnet uttrycker en uppfattning som inte svarar mot barnets innersta önskan. Det är därför viktigt att den som genomför en vårdnads- eller umgängesutredning försöker nå en sådan kontakt med barnet att det är möjligt att dra slutsatser om huruvida barnet har en viljeinriktning som bör tillmätas betydelse för prövningen och därmed vägas in i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som bör beaktas i målet.”

I ett avgörande från Svea Hovrätt den 4 maj 2011 (T-603-11) hade en 11-årig flicka som vuxit upp med sina farföräldrar, efter det att hennes pappa blivit dödad när hon endast var ett spädbarn, en klar och uttalad ovilja att ha kontakt med sin mamma som hon endast träffat ett fåtal gånger. Det framgick att flickan inte kunnat skapa sig denna negativa bild utan påverkan och att det sporadiska umgänge som skett inte kunde ligga till grund för en sådan negativ inställning. Hovrätten dömde till umgänge via telefon och dator två gånger i månaden.

Barnet har ett behov av kontakt med båda sina föräldrar. I det fall den ena föräldern ägnar sig åt umgängessabotage har detta agerande i ett flertal avgöranden ansetts tillräckligt för att vårdnaden skall tillerkännas den andre föräldern. Dock ser vi i de senaste årens praxis, efter lagändringen 2006, att detta svängt i viss mån på det sätt som beskrivits ovan. Det är en stor mängd pappor som med förskräckelse noterar att det numera faktiskt i allt större utsträckning ”lönar sig” för mammor att flytta med barnen, förhindra umgänge, polisanmäla och anklaga och vända barnen emot dem. Tyvärr ser verkligenheten ut så för just pappor, även om det självklart finns undantag. Givetvis finns det ett stort antal föräldrar som på grund av hot, övergrepp och andra missförhållanden tvingas skydda sina barn och neka umgänge. Det är en omvänd problematik i de fall där en förälder inte lyckas bevisa det som för denna är uppenbart- att våld och övergrepp sker.  Problemet här är att det i denna grupp finns fall där det trots upprepade polisanmälningar och utredningar både från polis och socialtjänst inte någon gång kan hållas för troligt att det har skett våld eller övergrepp. Mellan processer och utredningar, vilket i vissa fall kan innebära flera år, så har barnen fjärmats från den ena föräldern och kanske även dragits in i konflikten på ett sätt som färgat dem. Det kan vara så att de inte länge kan uttrycka sin innersta önskan utan de uttrycker den ena förälderns önskan och ord.

En aspekt som rätten har att ta ställning till är givetvis möjligheten till verkställighet. Enligt FB 21 kap 5 § får verkställighet inte ske mot barnets vilja, om barnet nått en sådan ålder och mognad att barnets vilja bör beaktas, såvida inte verkställighet är förenat med barnets bästa. Det är dock endast om det tillkommit omständigheter efter det att bedömningen gjorts i målet om umgänge som en förnyad prövning behöver göras. Dock kvarstår problemet hur man i praktiken verkställer ett umgänge med ett barn som är så stort att det har en uttalad vilja, som uttryckligen inte vill träffa föräldern och som dessutom har en annan förälder som är starkt negativ till umgänge och till den förste föräldern i stort.

Dock sker det ändå att domstolen bedömer det som möjligt med en överflyttning av vårdnaden trots att umgänge förhindrats och barnet inte beretts tillfälle till en kontakt med den ene föräldern. Ett exempel på detta är ett avgörande från Hovrätten i juni 2011 där tingsrättens dom ändrades så att fadern fick vårdnaden om parets dotter. Det var klart att modern utan godtagbara skäl förhindrat umgänge på ett sådant sätt att det kan liknas vid umgängessabotage. Dottern hade bara tillåtits träffa pappan en dag i tagen och aldrig utanför hemmet. Det ansågs att trots att det skulle innebära en stor förändring för flickan att rycka upp henne från hemmet och hennes invanda miljö så skulle det ändå medföra större skada för flickan att bo kvar med sin mamma. Således tillerkändes pappan ensam vårdnad.

Att notera här är att det givetvis finns godtagbara skäl att förhindra umgänge, vilket framgår av domen ovan då ju mamman ”utan godtagbara skäl” motverkat umgänge. Det åligger en vårdnadshavare att sörja för barnets säkerhet och hälsa och i flertal fall är det nödvändigt att förhindra umgänge för att skydda barnet. Men det är just i denna situation som bedömningen måste göras av vad som är godtagbara skäl och vad som inte är det. Hur ska vi veta vilken förälder som förtjänar att bli trodd och vilken som inte förtjänar att bli det? Vem kämpar för sitt barns säkerhet och vem använder falska anklagelser för att vinna ensam vårdnad och för alltid skära av den andre föräldern? Om ett undanhållande och avskärmande av barnen förstärks med polisanmälan om våld eller övergrepp så skall dessa misstankar tas med i processen även om inget kan styrkas. Det kan under den tid ovisshet råder, och socialtjänsten företar en vårdnads-boende- och umgängesutredning parallellt som en eventuell förundersökning pågår, gå så lång tid att barnen fjärmas från den anklagade föräldern.

Uttalar sedan barnet motvilja mot denne förälder och har barnet en beaktansvärd ålder och mognad kan rätten döma till obefintligt eller minimalt umgänge trots att rätten anser att barnet är utsatt för påverkan och att boendeföräldern inte fullgjort sin skyldighet att uppmuntra och göra umgänget möjligt. Återigen har vi hamnat i en situation där det finns en rättsosäkerhet, nu med andra förtecken. I den vårdnadsutredning som föregick 2006 år lagändring noterades att det tidigare varit barn som fått betala priset för att umgänge och gemensam vårdnad utdömdes även i tveksamma fall på ett nästan schablonartat sätt sedan den tidigare vårdnadsreformen 1998.  I dag är det barn som förlorar kontakt med den ena av föräldern, i en förhoppningsvis liten andel fall, där anklagelser och förhindrande av umgänge inte har grund. För alla de barn som idag kan skyddas bättre mot olämpliga och kanske farliga föräldrar är det en stor framgång. För de barn som är utsatta för påverkan så att de ska säga ”rätt” saker när de blir hörda och deras röst tillmäts värde eller avgörande betydelse är det en förlust. Barn har alltid använts som vapen mellan föräldrar i vårdnadstvister. Föräldrar som en gång valt att skaffa barn tillsammans blir de bittraste fiender där det är otänkbart med ett samarbete även om det skulle vara det allra bästa för barnet.

I några fall framkommer i domstolens prövning att det är troligt att den andre föräldern far med osanning för att vinna framgång med sin talan. Detta kan framkomma genom en uppmärksam vårdnadsutredning, en logik som faller eller utsagor som accelererar på ett sådant sätt att de minskar i trovärdighet. Som exempel kan nämnas en vårdnadsutredning i ett avgörande från Svea Hovrätt den 3 mars 2011 (T 10214-10). I målet noterades att barnet, en 3-årig flicka, inte verkade negativt påverkad när hon berättade om saker som hennes pappa skall ha utsatt henne för och att hon trots att det gått flera månader sedan de setts vid umgänget var överlycklig att få se sin pappa. Flickan vägrade släppa honom och var förkrossad när umgänget, bevakat av socialtjänsten, skulle avslutas. Tingsrätten drog slutsatsen att barnet instruerats av mamman att berätta om övergrepp men mamman tillerkändes ändå ensam vårdnad då förutsättningarna för gemensam vårdnad inte längre förelåg. Pappan hade under processen suttit anhållen för grov våldtäkt på barnet efter anmälan av mamman.

För barnens skull önskar jag att det vid upprepade polisanmälningar som läggs ned, anklagelser som aldrig styrks och när barn är indragna på ett skadligt sätt och uppenbarligt påverkas att agera i processen, företas åtgärder till skydd för barnet. Upprepade polisförhör, socialtjänstutredningar och ständiga instruktioner om hur barnet ska agera kan inte vara annat än djupt skadligt. Vad vet vi om hur dessa barn hanterar stressen? Hur kan vi få barnen, när de hörs om sin åsikt i processen att berätta om vad som verkligen pågår?

I det citerade domskälet från hovrätten ovan uttalas att den som genomför en vårdnads- eller umgängesutredning bör försöka få en så god kontakt med barnet att det kan utredas vad barnets verkliga vilja är. Ett par korta möten, kanske med den motarbetande föräldern väntandes utanför, är i många fall inte tillräckligt för att en sådan kontakt skall kunna etableras. Oavsett om barnets vilja tillmäts betydelse eller ej i det aktuella målet så åligger ansvaret för klargörandet av barnets vilja på socialtjänsten.

Detta ansvar är mycjet stort och oerhört viktigt.

Relaterade inlägg:

1. Underhållsskyldighet för barn saknar betydelse vid växelvis boende

När det skett en olovlig trädfällning blir det regelmässigt tvist om hur skadan ska beräknas. Den skadelidanden vill ofta få ut så mycket skadestånd som möjligt och kräver ersättning med återplantering av fullvuxna träd. Fullvuxna träd är mycket kostsamma och det är inte ovanligt att de kostar hundratusentals kronor. Den som är skadeståndskyldig vill att skadeståndet ska bestämmas så lågt som möjligt varför denne ofta hävdar att skadan endast ska ersättas motsvarande virkesvärdet. Genom att dessa ståndpunkter står långt ifrån varandra så hamnar dessa tvister ofta i domstol. I denna artikel kommer jag gå igenom de relevanta rättsfallen som finns på området.

Efter att ha gått igenom rättsfallen kan det identifieras tre olika typer av lösningar av hur skadeståndet ska beräknas. Den vanligaste lösningen som även vissa domstolar benämner som huvudregeln innebär att utgångspunkten för beräkningen är återanskaffningskostnaden för att återställa fastigheten så långt som möjligt innan den olovliga trädfällningen. I detta ligger att skadeståndet även skall innefatta ersättning för borttagning av stubbar, förberedelser, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig skötsel. Det som ersätts är plantering av mindre träd och inte fullvuxna träd.

Den andra typen av lösning är att det undantagsvis kan bli aktuellt med ersättning för fullvuxna träd. Detta kan exempelvis vara fallet om ett träd som har tagits ned ingått i en helhet som en allé, om trädet utgjort en iögonfallande solitär eller om trädet på grund av sin storlek gjort viss nytta.

Den tredje lösningen är att skadan ersätts motsvarande värdeminskningen på fastigheten eller motsvarande virkesvärdet. Denna beräkningsmetod kan användas när det gäller skogsfastigheter där fastighetens värde bestäms utifrån att fastigheten är en skogsfastighet.

Nedan följer en rättsfalls översikt av praxis på området.

Hovrätten över Skåne och Blekinge dom den 14 november 2006 i mål nr T 2057-05.

”Det kan endast i undantagsfall anses ekonomiskt försvarbart att låta plantera enstaka träd för de nu angivna summorna. I det stora flertalet fall vore en sådan återplantering närmast en ren kapitalförstöring. – … – Den synnerligen höga kostnad som är förbunden med en återplantering av två vuxna träd visar emellertid att en beräkning utifrån en sådan återplanteringskostnad ger ett orimligt resultat och inte utgör någon lämplig utgångspunkt vid skadeberäkningen i nu förevarande fall. ”

”Det nu anförda innebär inte att kostnaden för återplantering allmänt sett är en olämplig utgångspunkt för skadevärdering när det gäller fällda träd. I den mån kostnaden för återplantering är sådan att det förefaller rimligt att faktiskt överväga återplantering kan denna beräkningsmodell med fördel tjäna som utgångspunkt för värderingen. Å andra sidan måste det beaktas att en beräkning utifrån vad det skulle kosta att återplantera en ung liten trädplanta inte heller leder till ett rimligt resultat. Det förefaller enligt hovrätten rimligt att tänka sig att en person i Bengt Gustavssons situation skulle vara beredd att återanskaffa ett något så när uppvuxet träd upp till en kostnad om – grovt uppskattat – ca 10 000 kr per träd. Med detta värde som utgångspunkt för resonemanget skulle, sedan tillägg gjorts med kostnaderna för borttagning av stubbar, planteringsarbete m.m. – vilka framgår av PerOla Fritzons värdering – ett sådant återställande kunna kosta totalt ca 40 000 kr .”

Svea hovrätt dom den 6 oktober 2003, mål nr T11226-02

I domen beräknas skadan med beaktande av det ska utgå ersättning för förberedelse för nyplantering, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig skötsel. Dessutom hade det åberopats i målet att det även skulle beaktas att s.k. funktionsvärde som innebär att planteringskostnaden multiplicerades med faktorn 3. Det framgår dock inte helt klart av domen om hovrätten även beaktade funktionsvärdet. I domen anfördes bl.a. följande.

”De nedhuggna träden har utgjort en mindre del av en naturlig skogsbacke som inte ligger i omedelbar anslutning till det hus som Bengt Magnusson bebor. Det rör sig inte om planterade träd eller i övrigt någon anlagd mark. Det finns därför anledning att vara något försiktig vid värderingen av skadan och inte heller basera denna på ersättningsvärdet för enstaka träd. Med utgångspunkt i hur den aktuella platsen med befintliga träd ser ut, är det rimligt att värdera skadan till ett något lägre belopp an vad värderingsintyget visar eller till 80 000 kr” Ursprungyrkandet var 100 000 kr.

Svea hovrätt dom den 9 juni 2010, mål nr T 8226-08

Av tingsrättens domskäl framgår följande.

”Skadestånd för sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen (1972:207) bl a ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Hur saken ska värderas framgår inte närmare. Ett möjligt sätt att värdera en sakskada är att utgå från återanskaffningskostnaden med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och andra omständigheter. Denna metod för att beräkna en skadas storlek har använts i ett antal domstolsavgöranden, där endast ett fåtal fall dömts ut ersättning motsvarande kostnaden för inköp och plantering av fullstora träd. I dessa fall har det varit fråga om ur estetisk synpunkt särskilt viktiga träd, som till exempel ett enstaka träd i en allé, för vilka en plantering av nya likartade träd har ansetts rimligt och nödvändigt. Enlig tingsrättens mening bör kostnaden beräknas med utgångspunkt från kostnaden för att införskaffa och återplantera nya träd i enlighet med vad som normalt anses gälla enligt skadeståndslagen. Varken genom vad som framkommit vid synen eller av vad bolaget i övrigt åberopat finner tingsrätten visat att träden var så framträdande eller hade ett sådant estetiskt värde att det kan anses nödvändigt och rimligt att plantera nya träd av likartad storlek. -…- Istället ska återanskaffningskostnaden beräknas så att den omfattar inköp, plantering och eftervård av unga ersättningsträd.”

Av hovrättens domskäl framgår följande.

”Som framgår av tingsrättens dom har det i praxis många gånger ansetts tillräckligt att ersätta olovligen avverkade träd med plantering av betydligt mindre och därmed billigare träd. Enligt hovrättens mening har emellertid de träd som det nu är fråga om i målet haft ett betydande estetiskt värde som starkt talar för att de bör ersättas med större träd.”

Svea hovrätt dom den 16 januari 2001, mål nr T4641-99

”Hovrätten finner, på de av tingsrätten anförda skälen, att ersättningen för den skada Johan Rogeholt orsakat Gösta Djungel skall beräknas på sådant sätt att Gösta Djungel kompenseras för kostnaderna att så långt som möjligt återställa fastigheten i det skick den hade före Johan Rogeholts åtgärder.”

Av tingsrättens domskäl framgår följande.

”Enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen skall ersättning för sakskada omfatta bl.a. ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning samt annan kostnad till följd av skadan. Bestämmalsen ge ingen vägledning om hur sakens värde eller värdeminskning skall beräknas. Ledning kan emellertid hämtas från försäkringsavtalslagen där värdet av skadad egendom enligt 37 § i princip beräknas till kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade vid tiden för skadan med avdrag för ålder och bruk (se Jan Hellner, Skadeståndsrätt 5 uppl s 415). Att ersättning skall utges för värdeminskning innebär bl.a. att full ersättning skall utgå för värdet av ett föremål som gått helt förlorat (prop 1972:5 s 580). Som en allmän princip gäller vidare, enligt 35 kap 5 § rättegångsbalken, att rätten får uppskatta en inträffad skada till skäligt belopp, när full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Med hänsyn till det anförda är den principiella utgångspunkten att Gösta Djungel skall kompenseras för kostnaderna att återställa fastigheten i det skick den var före Johan Rogeholts åtgärder och inte endast för den värdeminskning på fastigheten som uppstått till följd av åtgärderna. I detta ligger att skadeståndet skall innefatta ersättning för förberedelser för nyplantering, inköp av nya träd samt plantering och erforderlig skötsel.”

Svea hovrätt dom den 9 mars 2004, mål nr T 2803-03

”Vad hovrätten – sedan Jakaranda medgivit att bolaget varit försumligt – har att pröva är endast skadeståndets storlek. Det som förekommit här föranleder inte hovrätten att i den delen frångå tingsrättens slutsats att skadans storlek i ett fall som detta får uppskattas med utgångspunkt o kostnaderna för att ersätta de skadade träden med yngre träd.”

Av tingsrättens domskäl framgår följande.

”Skadestånd med anledning ab sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen bland annat ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Hur sakens värde skall beräknas framgår inte. Ett sätt att göra en sådan beräkning är att utgå från återanskaffningskostnaden. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen där det av 37 § framgår att värdet skall anses motsvara kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade med avdrag för ålder och bruk m.m. Enligt tingsrättens mening skall skadeståndet beräknas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden. Parterna har angivit olika synsätt för beräkningen av återanskaffningskostnaden. Jakrandas uppfattning bygger på att mindre träd införskaffas, planteras och vårdas under ett antal år. Spårets metod bygger på att fullvuxna träd införskaffas, planteras och vårdas under ett antal år. Enligt tingsrättens mening kan det endast i rena undantagsfall bli fråga om att betala kostnaden för plantering av fullvuxna träd. -…-I stället skall återanskaffningskostnaden beräknas så att ersättningen avseende de skadade träden omfattar kostnaderna för förberedelser, inköp av fyraåriga trädplantor, plantering och eftervård. Såsom en del av förberedelserna skall Spåret ersättas för stubbrytning samt grävning av planteringsgropar.”

Hovrätten för västra Sverige dom den 30 januari 2008, mål nr T 3356-07

Av hovrättens domskäl framgår följande.

”På de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten att Peter Agerblom är ersättningsskyldig för den sakskada han vållat Anneli Bergström genom trädfällningen. Utgångspunkten för vilken ersättning han har att utge bör vara att Anneli Bergsröm därigenom kompenseras för kostnaderna att återplantera nya träd. Skadeståndet bör sålunda beräknas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden. Det saknar då betydelse om fastighetens marknadsvärde kommit att påverkas av trädfällningen eller inte. Hovrätten finner vidare inte skäl att ändra vad tingsrätten har bestämt ifråga om skadeståndets storlek.”

Av tingsrättens domskäl framgår följande.

”Peter Agerblom har menat att avverkningen inte har påverkat fastighetens marknadsvärde och att skadestånd till följd därav inte skall utgå. Enligt tingsrättens mening är det en orimlig ståndpunkt att olovlig avverkning av några träd skulle leda till skadestånd bara om fastighetens marknadsvärde påverkades. Utgångspunkten vid skadevärderingen bör i stället vara att träden skall ersättas med nya. -…- Trädens skönhetsvärde har då inte varit särskilt påfallande. Mot bakgrund av nu nämnda omständigheter finner tingsrätten att skadan skäligen kan uppskattas till 40 000 kr.”

Hovrätten för västra Sverige dom den 25 november 2010, mål nr T 4873-09

Av hovrättens domskäl framgår följande.

”Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att återanskaffningskostnaden bör utgöra utgångspunkten för bestämmandet av skadeståndets storlek. Denna metod för beräkna skadans storlek har använts i ett antal domstolsavgöranden. Ersättning har dock inte undantagslöst dömts ut motsvarande kostnaden för återplantering av likvärdiga träd. Många gånger har det ansetts tillräckligt att ersätta olovligen nedtagna träd med plantering av betydligt mindre och därmed billigare träd. -…- I beloppet ingår material och arbetskostnad. Piia Geisel ska vidare ersätta kranbils- och fraktkostnader -…-Det måste därvid förutsättas att kranbilen behövs i vart fall för borttagande av gamla stubbar.”

Av tingsrättens domskäl framgår följande.

”Den primära beräkningsmetoden för att bestämma skadestånd är den som baserar sig på återanskaffningskostnaden medan försäljningspriset endast i undantagsvis bör komma i fråga som norm för värdesättningen, jmf Hellner, Radetzki Skadeståndsrätt, uppl. 7:1 sid 412 ff.”

RH 1990:32 (Svea hovrätt 2990-04-03, T 22/89)

Av hovrättens domskäl framgår följande.

”Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7§ skadeståndslagen bl a ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning samt annan kostnad till följd av skadan. Lagrummet ger ingen vägledning om hur sakens värde skall beräknas. Enligt 37 § försäkringsavtalslagen beräknas vid skada på försäkrad egendom värdet i princip med ledning av kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade vid tiden för skadan. Avdrag göres för ålder och bruk, eventuellt också för nedsatt användbarhet eller annan omständighet. Den skadelidande få härigenom möjlighet att göra en ersättningsanskaffning, något som han dock inte är skyldig att göra. Som en allmän princip vid domstolsprövning av skadestånd gäller vidare enligt 35 kap 5 § rättegångsbalken, rätten får uppskatta en inträffad skada till skäligt belopp, när full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. I två äldre rättsfall, NJA 1898 s 290 och 1919 s 1, hade ersättning för fällda träd yrkats med såväl trädens vedvärde som den förlust i skönhetsvärde avverkningen medfört. Ersättning utdömdes i båda dessa avseenden.”

Svea hovrätt dom den 15 oktober 2001, mål nr T 76-01

Domen tar upp under vilka förhållanden en fullvuxen tall kan ersättas. Tingsrätten kom fram till att skadelidanden inte kunde bli ersätta med en fullvuxen tall (yrkat belopp 287 988 kr, år 2000) utan att skadelidanden fick vara skäligen ersatta med en tallplanta motsvarande 11 613 kr. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning.

Södra Roslags tingsrätt dom den 11 september 2000, mål nr T 1673-99

”Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen bland annat ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Hur sakens värde skall beräknas framgår inte. Ett sätt att göra en sådan beräkning är att utgå från återanskaffningskostnaden. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen där det av 37 § framgår att värdet skall anses motsvara kostnaden för återanskaffning av ny egendom av samma slag som den skadade med avdrag för ålder och bruk m.m. Svea hovrätt har i två avgöranden (RH 1990:32 och dom DT 5 i mål n T 708-97, 1999-01-22) funnit a utgångspunkten för skadeståndets beräkning skall vara att den skadelidande kompenseras för kostnaderna att återställa tomten i det skick den var för den skadegörande handlingen. tingsrätten finner, med beaktande av de anförda, att skadeståndet skall beräknas med utgångspunk från återanskaffningskostnaden. Vad därefter skadeståndets storlek bör ersättningen avseende nedfällda träd omfatta kostnaderna för förberedelser, inköp av nya träd, plantering och eftervård.”

Stockholms tingsrätt dom den 9 november 2009, mål nr T 7511-08

”Tingsrätten har funnit att Erik Rasmussen har rätt till ersättning för återanskaffningskostnaden avseende träden. Enligt tingsrättens mening är huvudregeln att Erik Rasmussen ska ersättas med mindre träd som med tiden växer till sig. I vissa fall kan det dock bli fråga om återplantering av stora träd. Så kan exempelvis vara fallet om ett träd som har tagits ned ingått i en helhet som en allé, om trädet utgjort en iögonfallande solitär eller om trädet på grund av sin storlek gjort viss nytta.”

Svea hovrätt dom den 22 oktober 2002, mål nr T 3926-02

Av hovrättens domskäl framgår följande.

”De 167 fällda träden har stått på en så gott som obebyggd skogstomtsfastighet. -…- Detta får till följd att skadeståndet skall beräknas med beaktande av fastighetens, och inte varje enskilt träds, värde.”

Relaterade inlägg:

1. Landsting förlorar i förvaltningsdomstol

Kontraheringsplikten han beskrivas som ett förbud mot avtalsvägran (eller prestationsvägran) utan saklig grund. Den innefattar sålunda en skyldighet för exempelvis en näringsidkare att tillhandahålla sin prestation, en leverans, på normala villkor till var och en som efterfrågar den.

De fall när kontraheringsplikt kan anses föreligga är relativt olikartade. Här ges en översikt som inte är avsedd att vara uttömmande. Syftet är istället att peka på några typfall.

När en aktör har en rättslig monopolställning inom visst område föreligger i regel en kontraheringsplikt för aktören. Detta gäller framförallt offentliga inrättningar. Stat och kommun som tillhandahåller serviceverksamhet är normalt underkastade tvång att tillhandahålla prestationerna till i förväg fastställda villkor som skall vara objektivt lika för var och en som efterfrågar nyttigheten.

Det är emellertid inte ovanligt att ett företag eller annan aktör besitter ett faktiskt monopol eller annan stark dominerande ställning utan att inneha en rättsligt skyddad ensamställning. Även här torde i många fall aktören ha en kontraheringsplikt. Motiveringen härtill är densamma som vid en rättslig monopolställning, dvs att den som efterfrågar varan eller tjänsten normalt inte har något alternativ till förfogande. En allmän skyldighet till likabehandling får sålunda anses föreligga i dessa situationer.

Som en slags kontraheringsplikt, som har beröring med faktisk monopolställning, kan benämnas en organisations skyldighet enligt rättspraxis att acceptera eller bibehålla medlem som på grund av sin verksamhet kan vara beroende av medlemskapet. Tex en arbetslöshetskassa skall för att betecknas som ”erkänd”, och därmed berättigad till statsbidrag, vara öppen för alla inom sitt verksamhetsområde.  Det har emellertid på grund av föreningarnas olika förhållanden ansetts nödvändigt att lämnat utrymme för att begränsa kontraheringspliktens (i detta fall öppenhetsprincipens) räckvidd.

Genom bestämmelsen om olaga diskriminering är kontraheringsplikten i viss fall straffsanktionerad.  Av 16 kap 9 § brottsbalken framgår att en näringsidkare i sin verksamhet inte får diskriminera någon på grund av dennes ”ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse” genom att vägra tillhandahålla en leverans av tjänst eller vara på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Lagbestämmelser om könsdiskriminering i arbetslivet utgör också ett visst mått av tvång (sanktionerat genom skadestånd) att anställa annan än den arbetsgivaren annars fritt skulle ha valt.

Kontraheringsplikt är normalt också en följd av de konkurrensrättsliga reglerna som ytterst har till syfte att främja den fria konkurrensen. Vid tillämpning av konkurrenslagstiftningen kan konkurrensverket eller domstol ålägga företag i dominerande ställning säljåläggande om det på ett otillåtet sätt tillämpar olika villkor för likvärdiga transaktioner. Exempelvis kan ett överträdande företag därvid åläggas säljtvång (leveransplikt) att tillhandahålla ett annat företag en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på samma villkor som de som erbjuds företag i övrigt.

Inga relaterade inlägg hittades.

1.1 Med arbetsbrist omfattas inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för hans verksamhet eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare.

Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning.

1.2 Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare närmare har utvecklat (AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. För det fall då uppsägningen riktar sig enbart mot enstaka arbetstagare tillämpar AD en särskild bevisbörderegel. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist.

Jag rekommenderar att arbetsgivaren tar fram en redogörelse för sin ekonomiska ställning samt styrelsens planer på omstrukturering av verksamheten. Vidare kan det vara lämpligt att man har en företagsekonomisk utredning (kalkyl eller liknade) som utvisar besparningar för arbetsgivaren genom omstruktureringen.

2. Proceduren

Om en arbetsgivare överväger att säga upp en eller flera arbetstagare på grund av arbetsbrist måste han gå till väga på visst sätt. Reglerna om hur uppsägningar skall gå till finns huvudsakligen i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

Proceduren kan indelas i olika faser.

(i) Turordning

Reglerna om turordning fastställer vem som berörs av arbetsbristen. Dessa syftar till att ”peka ut” den eller de arbetstagare som i första hand skall drabbas av arbetsbristen. Principen är att den som anställdes sist måste lämna sin anställning först. Det är sålunda anställningstiden som är avgörande för vem som skall drabbas av arbetsbristen.

Vid turordningen skall arbetstagarna rangordnas efter anställningstid genom upprättande av en turordningslista. Turordningen skall göras per driftsenhet (den geografiska avgränsningen av arbetsplatsen). Per driftsenhet skall i sin tur turordningen göras för varje avtalsområde (kollektivavtalsområde). Saknas kollektivavtal skall i princip turordningslista göras för hela arbetsplatsen (inom driftsenheten).

Vid turordning per driftsenhet och avtalsområde skall slutligen hänsyn tas till kompetens. Den som blir kvar efter nedskärning på grund av arbetsbrist skall vara kompetent för det arbete som blir kvar. Med kompetens menas att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för det kvarvarande arbetet.

För turordningen skall arbetsgivaren sålunda upprätta en skriftlig turordningslista.

(ii) Omplacering

Sedan arbetsgivaren genomfört turordningsfasen inträder arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.

För att säga upp en arbetstagare på grund av arbetsbrist, måste en arbetsgivare ha ”saklig grund” för uppsägningen. Det följer av LAS.

Saklig grund för uppsägning föreligger inte om det är skäligt att istället kräva att arbetstagaren ges möjlighet att få annat ledigt arbete hos arbetsgivaren. Omplaceringsskyldighet omfattar i princip hela arbetsgivarens verksamhet men endast ”ledigt arbete”. För att arbetstagaren skall vara aktuell för omplacering måste han även här vara kompetent för det lediga arbetet. Har arbetstagaren inte tillräckliga kvalifikationer att sköta annat arbete på arbetsplatsen, krävs normalt inte att omplacering ska ske.

Det första en arbetsgivare sålunda bör göra om han ska säga upp en arbetstagare är att noggrant undersöka om omplacering kan ske. Om arbetsgivaren inte undersöker dessa möjligheter tillräckligt riskerar han att omplaceringsskyldigheten inte anses fullgjord. Eventuell uppsägning kan då anses ogiltig och arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig.

Observera att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med arbetstagarorganisation innan han omplacerar arbetstagaren (se nedan). Han ska begära förhandling på ett så tidigt stadium som möjligt.

För att det inte skall uppkomma oklarheter om att omplaceringsskyldigheten iakttagits, bör erbjudandet om omplacerings lämnas skriftligen.

Avböjer arbetstagaren utan godtagbar anledning ett erbjudet arbete, är arbetsgivaren normalt inte skyldig att lämna ytterligare erbjudande. Arbetsgivaren kan då fullfölja eventuell uppsägning.

(iii) Skyldighet att förhandla

Regler om skyldighet att förhandla finns i lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL.

Har arbetsgivaren träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation är han skyldig att förhandla med den innan arbetstagaren omplaceras eller sägs upp. Arbetsgivaren får inte ens fatta beslut om förändringar som berör arbetstagaren innan denne slutfört sin förhandlingsskyldighet.

Arbetsgivarens medbestämmandeförhandlingsskyldigheten kan sammanfattas som en skyldighet att inleda förhandlingar sedan arbetsgivaren har inventerat beslutsfrågan och formulerat förslag till beslut, men innan arbetsgivaren avfärdar andra handlingsalternativ eller inskränker beslutsunderlaget så att andra handlingsalternativ blir omöjliga.

Observera dock att ett gällande kollektivavtal kan innehålla andra bestämmelser om skyldighet att förhandla.

Har arbetsgivaren inte träffat kollektivavtal med någon arbetstagarorganisation, är han istället skyldig att förhandla med varje arbetstagarorganisation vars medlem berörs av uppsägningen.

Begäran om förhandling bör vara skriftlig. Begäran om förhandling bör ske i god tid innan den avsedda åtgärden skall ske. Syftet med förhandlingen är i första hand att informera arbetstagarorganisationen om det aktuella förhållandet.

Se till att protokoll förs vid förhandlingen(-arna).

Generellt gäller alltså att arbetsgivaren bryter mot MBL om han säger upp någon, eller till och med fattar beslut om förändringar som berör arbetstagaren, innan förhandlingarna är avslutade. Förhandlingarna avslutas antingen genom att parterna når en överenskommelse, att parterna i vart fall enas om att förhandlingarna är avslutade (och lämpligtvis för detta till protokollet), eller slutligen, att part som fullgjort sin förhandlingsskyldighet skriftligen lämnar besked om att man frånträder förhandlingen. Det sista gäller emellertid ej om annat sätt att avsluta förhandlingarna på har överenskommits, exempelvis genom kollektivavtal.

(iv) Uppsägning

Efter det att arbetsgivaren gjort vad som åligger denne var gäller omplaceringsskyldigheten och när en eventuell förhandlingsskyldighet är fullgjord, kan arbetsgivaren överlämna beskedet om uppsägning till arbetstagaren. Uppsägningsbeskedet ska vara skriftligt och innehålla vissa i LAS angivna uppgifter. Uppsägningsbeskedet ska lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte möjligt, får uppsägningsbeskedet istället skickas till arbetstagaren med rekommenderat brev till hans senast kända adress. Uppsägningen anses ha skett när arbetstagaren får del av uppsägningsbeskedet.

Jag rekommenderar att man får arbetstagarens underskrift på en likalydande kopia.

Relaterade inlägg:

1. Uppsägning av lokalhyresgäst

Maskinentreprenören var innehavare av en sk dumper som pga brister ansågs ha förorsakats en dödsolycka. Arbetsmiljöverket beslutade efter inspektion om förbud att använda dumpern intill dess bristerna avhjälptes. En trafikpolis kunde två år senare konstatera att den aktuella dumpern användes av maskinentreprenören på en byggarbetsplats samt att det förelåg samma brister på dumpern som i Arbetsmiljöverkets rapport. Åklagaren påstod att maskinentreprenören uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot ett förbud meddelat med stöd av arbetsmiljölagen då denne brukat dumpern i strid mot gällande förbud. Åklagaren påstod vidare att maskinentreprenören brutit mot föreskift i arbetsmiljölagen genom att underlåta att utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket om annan inträffad olycka vid hantering av dumpern.

Maskinentreprenören bestred ansvar och gjorde bl a gällande att påtalade fel var åtgärdade eller uppkommit senare utan deras vetskap.

Vid en samlad bedömning av utredningen i målet ansåg domstolen att åklagaren inte förmått styrka att företrädare för maskinentreprenören haft kännedom om att dumpern fortfarande haft brister och trots detta använt fordonet i bolaget. Inte heller var det styrkt att företrädare för maskinentreprenören vid olyckstillfället haft kännedom om den inträffade olyckan. Mot bakgrund av att det inte var visat att något brott var begånget mot arbetsmiljölagen ogillade domstolen åklagarens talan om företagsbot.

Maskinentreprenören företräddes av advokaten Lars-Göran Bergström på Advokatfirman INTER.

Inga relaterade inlägg hittades.

Efter att hästen under våren 2008 uppvisat hälta och på nytt veterinärbesiktigats den 14 maj 2008 konstaterades att hästen led av hovbroskförbening. Köparen avgav hävningsförklaring samma dag som hovbroskförbeningen uppdagades och hon gjorde gällande hävningsrätt till följd av fel samt rätt till ersättning för de kostnader hon drabbats av. Säljaren motsatte sig såväl återgång av köpet som framförda krav avseende kostnader.

Köparen väckte talan i tingsrätten med yrkande om att tingsrätten skulle förplikta Säljaren att betala tillbaka köpeskillingen om 175 000 SEK samt utge ersättning för de kostnader hon haft för hästen om 116 000 SEK. Säljaren bestred yrkandena.

Köparen gjorde gällande att fel förelåg vid den tidpunkt hästen avlämnades till henne, det vill säga den 11 september 2007. I enlighet med vad som föreskrivs i 21 § 1 st köplagen skall Säljaren svara för fel som funnits vid denna tidpunkt även om felen visar sig först senare.

Köparen åberopade att fel förelåg enligt 17 § köplagen.

Det gjordes gällande att det brast i en avtalad egenskap. Partena har i punkten 14 i avtalet preciserat det särskilda ändamål som Köparen hade för avsikt att använda hästen till. Till följd av hovbroskförbening i vänster framben och följdkomplikationer i leder och den hälta som det har lett till har hästen inte kunnat användas för de angivna ändamålen och hästen kommer inte heller i framtiden att kunna användas för ändamålen ifråga. Hästen har således vad gäller egenskaper inte stämt överens med avtalet.

Vidare gjordes gällande att hästen inte heller varit ägnad för de särskilda ändamål för vilka hästen varit avsedd att användas eller för de ändamål för vilka hästar av samma slag i allmänhet används, det vill säga ridning. Hästen har avvikit från vad Köparen haft fog att förutsätta. Köparen har haft fog att förutsätta att hästen ska kunna användas för de särskilda ändamål för vilka hästen varit avsedd att användas, det vill säga hoppning och tävling. Till följd av hovbroskförbening i vänster framben och följdkomplikationer har hästen avvikit från vad Köparen med fog har kunnat förutsätta.

Köparen menade att hon har haft en hävningsrätt enligt 39 § köplagen, alternativt rätt till prisavdrag enligt 38 § köplagen. Beträffande hävningsrätt gjorde Köparen gällande att de fel som förelåg var för sig men även sammantaget har varit av väsentlig betydelse för henne och att Säljaren insåg eller borde ha insett detta. Hovbroskförbeningen i vänster framben och följdkomplikationer har medfört att Köparen inte har kunnat använda hästen för de avsedda ändamålen, det vill säga för att hoppa och tävla med. Detta måste Säljaren ha varit medveten om eller borde i vart fall ha insett.

Om tingsrätten inte skulle anse att hävningsrätt har förelegat åberopade Köparen att hon är berättigad till prisavdrag motsvarande hela köpeskillingen eller i vart fall ett av tingsrätten skäligen uppskattat belopp. Prognosen har varit hopplös och Köparen har inte ens kunnat använda hästen för ridning och än mindre för hoppning och tävling. Hästen saknar därför värde för henne och prisavdraget ska därför fastställas till i första hand köpeskillingens storlek.

Köparen åberopade också att hon var berättigad till skadestånd enligt 40 § köplagen alternativt ersättning för vårdkostnader enligt 75 § köplagen. Det gjordes i första hand gällande att det ska bedömas som skadestånd.

Säljaren – som bestred talan – gjorde gällande att hästen vid köpet inte varit behäftad med fel. Säljaren hade inte lämnat någon utfästelse om felfrihet. Hon hade angett att hästen, såvitt hon kände till, var skadefri samt fri från sjukdom, såväl akut som kronisk. Hästen hade inte avvikit från angivet ändamål och inte heller från vad Köparen har kunnat förutsätta. Felet hade inte under några förhållanden varit väsentligt och återgångsgrundande. Säljaren menade vidare att Köparen enligt 20 § köplagen inte som grund ägt åberopa vad hon vid köpet upptäckt eller borde ha upptäckt. Köparen hade enligt Säljaren brustit i sin undersökningsplikt. Någon grund för prisavdrag fanns inte heller. Hovbroskförbening medför i regel inte kliniska symtom på halvblodshästar. Det bestreds att hovbroskförbening hade förorsakat hästens hälta på vänster framben. Sannolikt har hästen drabbats av överansträngning efter köpet. Hästens egenskaper har överensstämt med avtalet. Hästen har fungerat väl för avsett ridändamål. Säljaren har inte haft någon avtalsenlig skyldighet att informera om alla veterinärbesök som har skett under hästens livstid och namn på veterinärer. Säljaren har dock rent faktiskt tydligt informerat om undersökningen i februari 2007.

Köparen åberopade bl a ett sakkunnigutlåtande av och sakkunnigförhör med chefsveterinären professor Arne Lindholm till utvisande av att hovbroskförbening hade förorsakat hästens hälta och att den därvid var obrukbar för ridändamål.

Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att det genom Arne Lindholms uppgifter var klarlagt att hovbroskförbeningen förelåg vid tidpunkten för köpet. Arne Lindholm hade enligt domstolarna uppgett att det är ovanligt att hovbroskförbening orsakar hälta men att de hästar som blir halta till följd av hovbroskförbening ofta, såsom i nu aktuellt fall, har hovbroskförbening bara på ett ben. Någon magnetröntgen hade visserligen inte gjorts men mot bakgrund bland annat av att det är fråga om hovbroskförbening endast på ett ben, utseendet på de sekundära ledskadorna och hästens rörelsemönster hade Arne Lindholm dragit slutsatsen att hältan i nu aktuellt fall orsakats av hovbroskförbeningen.

Domstolarna ansåg att Arne Lindholm, som är hästveterinär med betydande erfarenhet, på ett nyanserat sätt hade beskrivit sina slutsatser. Domstolarna ansåg sålunda att det genom Arne Lindholms uppgifter var visat att hovbroskförbeningen var orsaken till hästens hälta. Domstolarna kom därefter fram till att det rörde sig om ett fel, då hästen led av hovbroskförbening som gjorde hästen halt och därmed obrukbar till ridning, hoppning och tävling.

I målet var ostridigt att hästen vid överlåtelsebesiktningen den 11 september 2007 var halt på vänster framben och att Köparen, som var närvarande vid besiktningen, kände till detta. De veterinärer som undersökte hästen vid ovan nämnda tillfällen hade emellertid inte observerat att hästen led av hovbroskförbening. Inte heller den veterinär som undersökte hästen den 21 september 2007 efter köpet hade uppmärksammat detta fel. Köparen, som själv saknar nödvändiga fackkunskaper, hade därvid haft att förlita sig på veterinärernas utlåtanden ansåg domstolarna. Mot denna bakgrund ansåg såväl tingsrätt som hovrätt att Köparen inte måste antas ha känt till felet vid köpet och inte heller borde ha märkt felet vid undersökningen av hästen före köpet.

Vidare gjorde domstolarna bedömningen att det fick anses vara klart att en häst med hälta inte är lämplig som tävlingshäst, att det var av väsentlig betydelse för Köparen att hästen kunde tävla och att Säljaren insåg detta. Härvid förelåg hävningsgrund med den följd att prestationerna skulle återgå.   Vad gäller skadeståndsyrkandet konstaterade domstolarna att skadestånd alltid skall utgå om varan vid köpet avviker från vad Säljaren särskilt har utfäst. Visserligen var det enligt domstolarna klart att Säljaren inte uttryckligen garanterade att hästen skulle gå att rida och använda för tävling. För att en utfästelse ska anses ha skett fordras dock inte att det föreligger en uttrycklig garanti. Det räcker att Säljaren har handlat på ett sådant sätt att hon kan anses ha försäkrat Köparen att hästen gick att använda för ridning och tävling. Domstolarna pekade på att hästen hade sålts till ett pris om 175 000 kr, vilket är betydligt mer än vad en vanlig ridhäst betingar, att det i avtalet under rubriken ”14. Användning” anges att hästen ska användas till ”hoppning, tävling” och att hästen tidigare använts till just detta ändamål. En utfästelse om att hästen skulle gå att använda för hoppning och tävling måste därför anses föreligga enligt domstolarna. Sålunda hade Köparen även rätt till skadestånd.

Köparens talan bifölls sålunda såväl i tingsrätten som i hovrätten.

Köparen företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.

Relaterade inlägg:

1. Undersökningsplikt vid köp av fastighet
2. För sen reklamation
3. Mögelangrepp gav inte hävningsrätt

Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att uppgiften ”fungerande öppen spis” innebar en utfästelse från Säljaren sida om att spisen, inklusive rökkanal, var fungerar för sitt ändamål, dvs. att den är säker att elda i och fri från sprickor och otätheter.  Domstolarna ansåg också att utfästelsen befriade Köparen från dennes undersökningsplikt och att den innebär att Säljaren hade bevisbördan för att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen. Domstolarna ansåg att Säljaren inte hade förmått att göra det övervägande sannolikt att spisen var funktionsduglig på tillträdesdagen.  Härvid förelåg fel i köprättslig bemärkelse.

Emellertid ansåg såväl tingsrätt som hovrätt att Köparen reklamerat felet för sent och att han därför förlorat rätten att åberopa det.  Käromålet mot Säljaren ogillades såväl av tingsrätten som hovrätten.

Hovrätten gjorde följande uttalande:

” Enligt 32 § köplagen (1990:931) får köparen inte åberopa att en vara är felaktig om han inte reklamerar inom skälig tid (kursivt här) efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Samma sak gäller enligt 4 kap. 19 a § jordabalken vid fastighetsköp. I 23 § konsumentköplagen (1990:932) anges att reklamation som görs inom två månader efter att köparen märkt felet alltid ska anses ha lämnats i rätt tid. Den tid inom vilken reklamation bör ske kan enligt förarbetena variera beroende på bl.a. vem som är köpare och vilken vara försäljningen avser. Bedömningen bör som regel vara strängare om köparen är en näringsidkare än om köparen är en privatperson.

När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det att felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap som köparen har är också en omständighet söm bör beaktas. I vissa fall kan köparen behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma huruvida ett fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Vidare kan varuslaget inverka på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. Beträffande färskvaror måste köparen reagera mycket snabbt. (Prop. 1988/89:76 s. 124, jfr även förarbetena till jordabalken, prop. 1989/90:77s.62.)   Högsta domstolen har i ett mål om fastighetsköp ansett att en reklamation som skedde ca 4,5 månad efter att reklamationsfristen började löpa, skett i rätt tid (NJA 2008 s. 1158). Enligt Högsta domstolen fick det godtas att köparna, som var privatpersoner utan särskilda sakkunskaper i byggnadstekniska frågor, efter en besiktning anlitade ytterligare tekniskt biträde för att bedöma felen innan de reklamerade. Det var vidare, enligt Högsta domstolen, rimligt att köparna gjorde vissa undersökningar av möjligheten att kräva besiktningsmannen, som de anlitat före köpet. Köparna hade vidtagit åtgärderna utan dröjsmål och det förhållandet att det på grund av semester tagit längre tid att få svar från företaget som utfört överlåtelsebesiktningen, borde enligt Högsta domstolen inte läggas dem till last.

Köparen har väntat med att reklamera felet under närmare tolv veckor. Denna tid är även enligt hovrättens bedömning för lång och några omständigheter som gör att en så lång tid trots detta kan godtas har inte åberopats. Hovrätten instämmer således i tingsrättens bedömning att Köparen inte reklamerat felet i tid. Tingsrättens dom ska fastställas.”

Säljaren företräddes av jur kand Krister Axner på Advokatfirman INTER.

Relaterade inlägg:

1. För sen reklamation i entreprenadförhållande
2. Resultatet av sen reklamation
3. Undersökningsplikt vid köp av fastighet

I ett beslut 2011-12-07 angående fråga om prövningstillstånd i hovrätten uttrycker Högsta domstolen, med bl a justitierådet Stefan Lindskog, följande:

”Tvister med anknytning till affärslivet förekommer förhållandevis sällan i de allmänna domstolarna. Sådana tvister får i stor utsträckning sin lösning genom att sakkunniga rådgivare biträder parterna och på grundval av det uppfattade rättsläget förhandlar fram en lösning. Uppnås ingen förlikning blir tvisten många gånger avgjord genom skiljeförfarande. Det betyder emellertid inte att det saknas behov av rättsbildning. Tvärtom är ett väl kartlagt rättsläge en viktig förutsättning för ett effektivt näringsliv. Det är därför av stor vikt att de affärstvister som når de allmänna domstolarna avgörs i en sådan ordning att möjligheten till rättsbildning inte går förlorad.”

Relaterade inlägg:

1. Skiljeförfarandet är allt vanligare vid affärstvister
2. HD-avgörande: konkursmål får ej avgöras av notarie
3. HD har lämnat PT för att pröva PT