Allmänt

Sekretessklausuler figurerar både i ömsesidigt bindande avtal och i ensidiga förbindelser.

Ömsesidiga sekretessavtal ingår i regel i ett sk letter of intent (föravtal i form av en avsiktsförklaring) som skall gälla till det att parterna förhandlat fram ett slutligt avtal. Behovet av sekretessåtagandet i detta sammanhang har sin grund i att parterna i samband med förhandlingar måste avslöja sådan information för varandra som respektive part anser utgöra sin konfidentiella information. Sådan information kan vara affärsplaner, konstruktionsidéer eller liknande know-how (se mer om begreppet nedan).

I den mån parterna lyckas uppnå ett slutligt avtal brukar sekretessavtalets regler ersättas av en sekretessklausul i det slutliga avtalet. Skulle emellertid förhandlingarna inte leda till ett slutligt avtal skall givetvis sekretessavtalet i föravtalet fortsätta att gälla.

När det gäller ensidiga sekretessförbindelser är dessa vanligt förekommande i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana förbindelser figurerar också ofta mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

Företagshemligheter

I lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter som trädde i kraft den 1 juli 1990 erhålls ett allmänt skydd för know-how. Med know-how menas i regel tekniska och kommersiella erfarenheter och kunskaper oavsett om de har dokumenterats eller inte.

Med företagshemligheter avses i den nämnda lagen både dokumenterad och erfarenhetsbaserad information. Begreppet information är avsett att ha en vidsträckt innebörd och har i detta sammanhang samma betydelse som i vanligt språkbruk. Informationen skall emellertid gälla affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig. I uttrycket hemlig ligger att näringsidkaren skall ha ambitionen att behålla informationen inom den krets där den är känd och att den inte är spridd utanför en identifierbar och sluten krets. En ytterliggare begränsning görs vad gäller informationens art genom att dess röjande skall vara ägnat att medföra skada för näringsidkaren i konkurrenshänseende. Lagstiftarens avsikt är att endast ge skydd för sådan information som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens.

Företagshemligheter skyddas i flera olika hänseenden. Lagen om företagshemligheter innehåller regler om straffrättsliga påföljder för den som utan lov skaffar sig tillgång till en företagshemlighet eller som på annat sätt olovlig tar befattning med en företagshemlighet. Andra obehöriga angrepp på företagshemligheter kan grunda skadeståndsskyldighet. Förutom skadeståndsskyldighet när röjande part gör sig skyldig till brott, finns särskilda skadeståndsregler som tar sikte på hur part fått tillgång till informationen. Har någon i en affärsförbindelse fått information i förtroende och därefter utnyttjar eller röjer en företagshemlighet med uppsåt eller oaktsamhet, kan denne enligt lagen ådra sig skadeståndsskyldighet. Det handlar här om information som mottagaren i vart fall borde ha insett att han inte fick avslöja. Bevisbördan i detta avseende vilar på näringsidkaren som sålunda måste visa att mottagaren hade eller bort ha insikt för att få skadestånd. Ett exempel på obehörigt utnyttjande kan vara att den som infordrat ett anbud men som inte antar detsamma, utnyttjar en företagshemlighet som framgår av anbudet.

Även en arbetstagare som avslöjar företagshemligheter kan bli ersättningsskyldig. Det krävs emellertid att arbetstagaren fått del av uppgiften under sådana förhållanden att han åtminstone borde ha insett att han inte fick avslöja den. En sådan situation kan vara till hands när en arbetsgivaren särskilt upplyst om att informationen skall hållas hemlig. På motsvarande sätt kan detta följa av att den lojalitetsplikt som gäller i anställningsförhållande kan anses innefatta en tystnadsplikt. Under alla förhållanden är det av vikt för arbetsgivaren att han klargör tystnadspliktens omfattning så tydligt som möjligt. Detta sker lämpligen i ett skriftlig avtal eller särskild skriftlig förbindelse som knyts till anställningsavtalet.

Skadeståndsansvar förutsätter även att arbetstagaren har utnyttjat eller röjt företagshemligheten uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det finns emellertid möjligheter att avtala bort kravet på uppsåt respektive vårdslöshet.

Vidare gäller den lagstadgade skadeståndsskyldigheten för en arbetstagare som huvudregel endast under anställningstiden. För att arbetstagaren skall bli skadeståndsskyldig efter det att anställningen upphört krävs det ”synnerliga skäl”. Även den regeln kan dock avtalas bort. Av förarbetena till lagen framgår att synnerliga skäl i allmänhet kan anses föreligga då en arbetstagare har tagit anställning hos näringsidkaren i syfte att komma över hemlig information eller då han under sin anställning förberett ett överförande av hemlig information till en konkurrerande verksamhet.

Vid skadeståndsberäkningen är utgångspunkten att den skada som uppkommit genom angreppet skall ersättas. Det är i regel förenat med stora svårigheter att bevisa den verkliga skadan när ett angrepp sker på en företagshemlighet. Finns det inte några direkta hållpunkter för bedömningen kan skadeståndet bestämmas med hänsyn till den skadelidandes intresse generellt sett av att uppgiften inte blir allmänt känd. Det har uttalats att en riktpunkt bör vara att skadeståndet inte skall vara så lågt att det blir ekonomiskt lukrativare att utnyttja någon annans företagshemlighet än att förvärva den lagligt.

Sekretessklausulen och vite

Som framgår av ovan angiven redovisning kan det i många sammanhang, utöver det skydd som finns i lagen, finnas behov av ytterligare avtalsförstärkning genom sekretessklausuler. Det är utomordentligt viktigt att det område som skall skyddas genom sekretess definieras noggrant. Detta görs vanligtvis genom att man i katalogform anger vad som skall anses utgöra ”konfidentiell information”. Vidare bör sekretessåtagandet ange på vilket sätt mottagaren äger använda konfidentiell information.

Eftersom det ofta är svårt att visa att brott mot sekretessåtagandet orsakat skada samt att fastställa den verkliga skadans storlek, är det att rekommendera att sekretessklausuler sanktioneras med ett vite. Vitesklausulen innebär att man i avtal bestämmer ett fixerat belopp som skall betalas på grund av brott mot sekretessåtagandet. Vitesklausulen ger därigenom ett bestämt besked om påföljd för kontraktsbrottet och part får redan från början klart för sig vad konsekvensen av ett kontraktsbrott innebär.

Relaterade inlägg:

1. Ny konsumentkreditlag

Viss tid efter köpet visade det sig att det fanns mögel i badrummet som var orsakat av brister i tätskiktet. Paret begärde nedsättning i köpeskillingen med 249.000 kronor, motsvarande kostnaden i den offert de fått för att åtgärda felen. En annan besiktningsman som undersökt badrummet ansåg att kostnaderna för att åtgärda felen låg inom en kostnadsram om 200.000 – 250.000 kronor. Paret gjorde gällande att felen var att betrakta som dolda och att någon noggrannare undersökning av badrummet inte varit påkallad då rummet var nyrenoverat. Därtill hade reklamation skett inom skälig tid.

Säljaren bestred kravet under åberopande av att reklamation skett för sent. Paret hade redan kort tid efter tillträdet sett sprickor i duschmellanväggen samt sommaren 2003 hittat en svart fläck på golvet. Då skulle de ha reklamerat. Reklamationen kom istället över ett år efter det att skadan upptäckts. Dessutom var säljaren av uppfattningen att felen borde ha upptäckts vid en tillräckligt omfattande undersökning inför köpet av fastigheten. Paret hade även enligt säljaren genom 15 § i köpekontraktet godkänt fastigheten i befintligt skick. Det innefattar även de eventuella dolda fel som funnits. Säljaren ansåg sig därför ha friskrivit sig från förekomsten av fel. Kostnadsberäkningen kunde inte vitsordas utan säljaren hänvisade till en besiktningsman som angett en skälig kostnad att åtgärda felen till 70.745 kronor inklusive mervärdesskatt.

Paret replikerade med att de visserligen sett en svart fläck i badrummet sommaren 2003. De trodde emellertid att det var smuts och inte förrän sommaren 2004 förstod de att badrummet var fuktskadat.

Tingsrätten, där tvisten hamnade, ansåg inte att man kunde bortse ifrån parets slutsats om att de trodde att det var smuts i badrummet. De skulle därför inte anses vara skyldiga att reklamera felet när de upptäckte den svarta fläcken sommaren 2003. Inte heller sprickan i kaklet borde föranlett en reklamation eftersom en besiktningsman uttalat att en spricka i kaklet kunde uppstå utan att det är fråga om någon bakomliggande brist. Tingsrätten menade att paret hade förfarit på det sätt som kunde krävas av dem efter det att de upptäckt mögelskadan 2004. Innan försäkringsbolaget hade tagit ställning till ersättningsfrågan fanns ingen anledning för paret att reklamera felen.  Med hänsyn till att badrummet var nyrenoverat och att säljaren påstått sig dagligen använda badrummet utan anmärkning ansåg tingsrätten även att paret uppfyllt sin undersökningsplikt. Felen har varit dolda och omständigheterna har inte varit sådana att paret borde ha vidtagit särskilda åtgärder för att kontrollera eventuella fel. Skrivningen under 15 § i köpekontraktet innebar slutligen inte enligt tingsrätten att säljaren friskrivit sig från dolda fel. Sammantaget var det tingsrätten uppfattning att paret hade rätt att göra gällande de påtalade felen i badrummet.

När det gäller kostnaden för att åtgärda felen ansåg tingsrätten att den torde ligga inom den av den senare besiktningsmannen uppgivna intervallet om 200.000 – 250.00 kronor och berättigade paret till nedsättning av köpeskillingen med 200.000 kronor. Hovrätten, som i sin helhet delade tingsrätten bedömningen, fastställde tingsrättens dom.

Paret företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

Relaterade inlägg:

1. Återkallelse av accept
2. 2,5 miljoner i försäkringsersättning trots tidigare bränder
3. För sen reklamation

Försäkringsbolaget kunde konstatera att bageriet under en treårsperiod innan försäkringen tecknades råkat ut för inbrott och flera anlagda bränder med en sammanlagd skadekostnad på sju miljoner kronor. Enligt försäkringsvillkoren hade bageriet därmed inte rätt till att teckna försäkring utan att ha uppfyllt sin upplysningsplikt om tidigare skador.

Bageriet väckte talan i domstol med yrkande om utfående av försäkringsersättningen. Det var ostridigt i målet att bageriet vid skadetillfället hade ett gällande försäkringsavtal och att en ersättningsgill skada hade inträffat genom branden. Frågan i målet var om bageriet genom den mäklare som förmedlade affären lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter så att upplysningsplikten i försäkringsvillkoren ej var uppfylld.

Mäklaren uppgav i sitt vittnesmål att hon lämnat uppgifter till försäkringsbolagets representant vid tecknandet av försäkringen om bl a att två brandsabotage inträffat i bageriet. Försäkringsbolagets representant uppgav då enligt henne att han kände till dessa bränder eftersom han sett ett inslag på TV om bränderna. Representanten skulle därefter återkomma med besked om eventuell försäkring. Någon vecka därefter hade de en ny kontakt. Försäkringsbolagets representant meddelade då att det gick bra att teckna försäkring. Vid sitt vittnesmål i tingsrätten sade försäkringsbolagets representant att han hade en dålig minnesbild av vad som avhandlades vid tecknandet av försäkringen.

Sammantaget ansåg tingsrätten att det var styrkt att bageriet vid tecknandet av försäkringen upplyst försäkringsbolagets representant om de två bränderna och att representanten uppgivit sig ha kännedom om bränderna eftersom han sett ett TV-inslag om detta. Tingsrätten fann därmed att bageriet accepterats som kund trots sin skadehistorik och att bageriet får anses ha uppfyllt sin upplysningsplikt. Tingsrätten förpliktade sålunda Moderna Försäkringar att betala ut försäkringsersättningen.

Bageriet företräddes av advokaten Mario Ashman på Advokatfirman INTER.

Relaterade inlägg:

1. Inget skadestånd trots lägsta anbudet

Investmentbolaget fick emellertid inte fram likviden. Enligt köpeavtalet av den 26 juni 2006 sålde konkursboet istället hästarna till LTD. Efter förvärvet har Investmentbolaget gjort gällande äganderätt till hästarna gentemot LTD. LDT hävde därvid köpet och krävde köpeskillingen åter enligt följande. Det föreligger fel i köpet i följande avseenden: Konkursboet har ett garantiansvar vad gäller äganderätten till hästarna som överlåtits enligt avtalet. Konkursboet har överlåtit hästarna med sakrättsliga belastningar. Innan överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan Konkursboet och LTD, har hästarna den 31 december 2005 överlåtits till Investmentbolaget. Rättsligt fel föreligger då tredje man – och inte konkursboet – vid överlåtelsen till LTD innehaft äganderätten till hästarna, 41 § första stycket köplagen. Rättsligt fel föreligger även i anledning av att Investmentbolaget påstår sig ha äganderätten till hästarna och det finns sannolika skäl härför, 41 § tredje stycket köplagen. Detta menade LTD medförde rätt att häva köpet eftersom de rättsliga felen varit av väsentlig betydelse för LTD, vilket konkursboet insett eller bort ha insett.

Konkursboet bestred och anförde att hästarna tillhörde konkursboet vid försäljningen till LTD. Investmentbolagets förvärv den 31 december 2005 var inte sakrättsligt giltigt. Vidare hade LTD vetskap om förvärvet och kände till att Investmentbolaget kunde komma att hävda sin äganderätt till hästarna. Hästarna hade vidare enligt köpekontraktet tillträtts i befintligt skick. LTD ägde därför inte rätt att föra talan om fel eller brist i köpegodset. LTD hade dessutom enligt konkursboet reklamerat försent varför LTD förlorat sin talerätt.

LTD replikerade att det inte hade haft vetskap om avtalet av den 31 december 2005 eller att Investmentbolaget hävdat sin rätt gentemot konkursboet. I överlåtelseavtalet av den 26 juni 2006 mellan konkursboet och LDT finns det inte heller angivet att hästarna överlåtits med sakrättsliga belastningar. Inte heller hade detta diskuterats. Friskrivningsklausulen i avtalet avser faktiska fel och inte rättsliga. Under alla förhållanden är den för allmänt hållen för att den skall kunna tillämpas på rättsliga fel.

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att ordalydelsen i friskrivningsklausulen ger vid handen att den endast omfattar faktiska fel. Vidare ansåg rätten det utrett att LTD varken före eller i samband med köpet ägt kännedom om att Investmentbolaget riktat äganderättsanspråk på hästarna.

Tingsrätten ansåg att Investmentbolaget inte gjorde något sakrättligt giltigt förvärv av hästarna genom avtalet av den 31 december 2005. Därmed var inte heller 41 § första stycket köplagen tillämplig. Däremot ansågs 41 § tredje stycket köplagen tillämplig. I målet var det utrett att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna. Av den åberopade bevisningen framgick att konkursboet fört diskussioner om äganderätten med Investmentbolaget och även övervägt att inleda process i frågan. Av avtalet av den 31 december framgår att det skett en överlåtelse till Investmentbolaget.  Vid en samlad bedömning finner tingsrätten att det finns anledning att räkna med att Investmentbolaget kan ha haft fog för sitt anspråk på hästarna. Det var vidare ostridigt att Investmentbolaget framställt äganderättsansråk på hästarna och det finns således enligt tingsrättens bedömning även sannolika skäl för ett sådant påstående. Därvid har LTD rätt att göra gällande påföljder av rättsliga fel gällande mot konkursboet.

Tingsrätten, som slutligen även fann att reklamation skett i rätt tid, ansåg att hävningsrätten tillkom LTD och förpliktade konkursboet att återbetala köpeskillingen för hästarna till LTD. LTD företräddes av advokaten Andreas Hagen på Advokatfirman INTER.

Inga relaterade inlägg hittades.

Ett lagstadgat undantag från detta är den treåriga preskriptionstid som gäller för en konsumentfordran. Detta innebär att ett krav som en näringsidkare har på en konsument, om kravet avser en vara, en tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren tillhandahållit konsumenten i sin yrkesmässiga verksamhet, måste framställas senast inom tre år.

Utöver dessa lagstadgade preskriptionstider så innehåller byggsektorns standardavtal ett antal regler avseende preskription som avviker från preskriptionslagen.

Av AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 19 följer att för entreprenörens fordringar avseende entreprenaden gäller en preskriptionstid om sex månader, räknat från entreprenadens godkännande. För den del av entreprenörens fordringar som avser kontraktssumman eller mervärdesskatt gäller dock en preskriptionstid om två år från entreprenadens godkännande. Även för arbeten utförda efter entreprenaden gäller en preskriptionstid om två år.

Reglerna i AB 04 kap. 6 § 19 om tvåårig preskription är nya i förhållande till AB 92, enligt vilket preskriptionslagens tioåriga preskription gällde för fordringar som avsåg kontraktssumman, mervärdesskatt och arbeten utförda efter entreprenaden.

Här skall också nämnas att enligt AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 20, även beställarens fordringar på entreprenören, för arbete som beställaren tillhandahållit under entreprenaden, samt beställarens krav på kreditering för avgående arbete preskriberas sex månader efter entreprenadens godkännande.

Efter ett korrekt preskriptionsavbrott gäller en preskriptionstid om två år. Preskriptionsavbrott innebär att man inom den reglerade tiden exempelvis fakturerar eller på annat sätt anmäler och meddelar sitt krav, alternativt väcker talan eller åberopar skulden exempelvis vid domstol eller hos Kronofogden.

AB 04 och ABT 06 hänvisar i övriga fall till preskriptionslagens regler. Detta får bland annat till följd att om entreprenaden inte blir godkänd på sådant sätt som föreskrivs i AB 04 och ABT 06, så gäller istället preskriptionslagens regler om tioårig preskription.

För underentreprenader enligt AB-U och ABT-U gäller att preskriptionstiderna enligt AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 19 skall vara fyra månader (istället för sex månader) respektive 22 månader (istället för två år). Preskriptionstiden för beställarens fordringar motsvarande kap. 6 § 20 skall enligt dessa avtal vara åtta månader.

Relaterade inlägg:

1. För sen reklamation i entreprenadförhållande
2. Konsultavtal inom informationsteknologin

Vid försäljning på avbetalning är det inte ovanligt att egendomen överlåts med ett äganderättsförbehåll. Ett sådant förbehåll innebär att egendomen kvarstår som säljarens egendom till dess den är fullt betald. Skulle köparen inte fullgöra sin betalning enligt avtalet, kan säljaren med stöd av äganderättsförbehållet begära egendomen tillbaka. Köparen äger inte egendomen innan han fullgjort sina förpliktelser gentemot ursprunglig säljare och får inte i sin tur sälja egendomen vidare innan så skett. Skulle en försäljning ske i strid mot äganderättsförbehållet hamnar den nya köparen i en besvärlig situation. Den ursprungliga säljaren kan hävda att han har bättre rätt till egendomen eftersom han fortfarande är ägaren. Den nya köparen kan i sin tur vara av uppfattningen att han köpt egendomen i god tro eftersom han inte kände till äganderättsförbehållet. Frågan är då vem som har rätt till egendomen?

Frågan bedöms i regel enligt lagen från 1986 om godtrosförvärv av lösöre. Ett fullbordat godtrosförvärv innebär att köparen genom köpet utsläcker tredje mans rätt till egendomen. Vid ett godtrosförvärv förlorar den ursprungliga egendomens ägare sin äganderätt till egendomen även om han var egendomens ägare när säljaren felaktigt överlät den till den nya köparen.

För att ett godtrosförvärv skall anses föreligga måste vissa förutsättningar enligt lagen vara uppfyllda. För det första måste egendomen vara i säljarens besittning. Det anses dock i detta sammanhang vara tillräckligt att egendomen är i sk medelbar besittning, som t ex när en egendom är lämnad av säljaren hos veterinär för vård. För det andra skall överlåtelsen ha skett genom ett giltigt köp. För det tredje krävs att köparen får egendomen i sin besittning. Slutligen krävs att köparen är i god tro god tro gällande säljarens behörighet och överlåta egendomen. Han måste dessutom vara i god tro såväl vid tidpunkten för när avtalet slöts som när egendomen överlämnas.

En köpare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte ”borde ha misstänkt” att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Bedömningen sker normalt i två led. I det första ledet bedöms vad som faktiskt förekommit vid köpet. I det andra ledet skall avgöras om omständigheterna varit sådana att köparen borde ha misstänkt säljarens bristande behörighet. Här skall de samlade omständigheterna beaktas.

I rättspraxis har uppställts en långtgående plikt för köparen att undersöka om säljaren äger rätt att förfoga över den egendom som skall överlåtas. Kravet på undersökningsplikt blir strängare vid köp av egendom som normalt kan vara föremål för äganderättsförbehåll eller som vanligtvis används av annan än ägaren. Som exempel kan nämnas bilar och andra motorfordon som regelmässigt eller i allt fall mycket ofta säljs på kredit med ägarförbehåll för säljaren. Det åligger därför köparen att förvissa sig om att säljaren har rätt att genomföra försäljningen. Detta görs lämpligen genom att begära att få ta del av dennes köpekontrakt med tidigare säljaren samt kvittot på att köpeskillingen är fullbetald. Det kan också rekommenderas att man tar en kontakt med den tidigare säljaren. Även när priset är lågt kan köparen ha anledning att vara misstänksam. På samma sätt gäller att man skall vara särskild försiktig vid förvärv från någon som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för annan.

I den situation en köpare kan anses ha gjort ett godtrosförvärv har den som förlorat äganderätten rätt att kräva att få lösa tillbaka egendomen. Lösenbeloppet skall motsvara köparens kostnader för förvärv av egendomen och för förbättringar av densamma. Lösen skall dock högst uppgå till egendomens allmänna marknadsvärde. Ägaren måste emellertid kräva tillbaka egendomen från köparen inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om köparens innehav av egendomen. Gör han inte det förlorar han rätten att kräva tillbaka egendomen. Köparen har då gjort ett ”exstinktivt godtrosförvärv” som innebär att tredje mans rätt utsläcks helt.

Om den godtroende köparen bli skyldig att avstå egendomen till den rätte ägaren mot lösen, torde säljaren bli skadeståndsskyldig för mellanskillnaden mellan lösenpriset och varans värde. Har köparen emellertid gjort ett extensivt godtrosförvärv blir det normalt inte aktuellt för köparen att göra gällande något felansvar gentemot säljaren. Däremot kan den tidigare ägare begära ersättning av säljaren.

Slutligen kan anmärkas att det efter en lagändring år 2003 inte längre är möjligt att göra godtrosförvärv av stöldgods och annan olovligt tillgripen egendom. Har en egendom frånhänts ägaren genom olovligt tagande är det inte möjligt att göra ett godtrosförvärv. Ägarens rätt till egendomen upphör inte i ett sådant fall och ägaren har rätt att få tillbaka den utan lösen. Kräver ägaren inte tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får köparen dock äganderätt till egendomen.

Relaterade inlägg:

1. Återkallelse av accept
2. Undersökningsplikt vid köp av fastighet
3. Köparens checklista vid köpeavtal

När någon orsakar annans häst skada krävs det i regel antingen att skadan uppstår genom uppsåt eller vårdslöshet för att ett skadeståndsansvar skall aktualiseras. Med uppsåt menas avsikt.  Vad som är att hänföra till vårdslöshet får bedömas från fall till fall. Den grundläggande frågan vid vårdslöshetsbedömningen är om den vållande borde ha handlat på annat sätt. Vid denna bedömning kan ett stort antal olika omständigheter beaktas. Man brukar ta hänsyn till risken för skada, den sannolika skadans storlek samt möjligheterna att förekomma skada. Riskbedömningen skall inte inriktas endast på den skada som faktiskt inträffat utan istället avse risker för skador av samma slag.

Ett praktiskt rättsfall som illustrerar en ansvarsbedömning är följande.

En travtränare hade en travhäst i sin vård. En natt lyckades hästen få upp boxdörren och haka av den från gångjärnen på sådant sätt att den blev hängande runt hästens hals. Hästen blev skrämd och rusade ut ur stallet. Det slutade med att den föll omkull och skadades allvarligt. Fråga var då om ett skadeståndsgrundande vållande kunde åläggas travtränaren. Travtränaren var själv av uppfattningen att han inte varit vårdslös.

Högsta domstolen som slutligt avgjorde målet ansåg att vårdslöshetsbedömningen skulle inriktas på huruvida travtränaren genom att inte se till att hästboxen var försedd med ett säkert lås framkallat fara för att det skulle kunna uppkomma en skada av samma slag som den som faktiskt inträffade. Skulle man besvara den frågan jakande menade domstolen att man i nästa led skulle undersöka om den aktuella skadan varit en påräknelig följd av en sådan oaktsamhet. Riskbedömningen skulle alltså inte inriktas på det enskilda fallet utan istället avse risken för skada av samma slag.

Domstolen ansåg att det av utredningen i målet framgått att hästar i olika sammanhang lyckats få upp lås till boxdörrar som inte försetts med s k överfallsskydd. Ett sakkunnigt vittne i målet förklarade att hästar till sin natur är nyfikna och kan få upp låsta konstruktioner i de mest otroliga sammanhang. Ett lås på en boxdörr borde därför vara försett med s k överfallsskydd i de fall en häst kan komma åt låset. Domstolen konstaterade vidare att här var det dessutom fråga om en professionell travtränare som mottog hästar av betydande ekonomiskt värde för träning och förvaring. Därutöver hade han lång erfarenhet av sitt yrke.

Under sådana omständigheter måste det anses ha varit vårdslöst av travtränaren att inte se till att boxdörren var försedd med lås som omöjligen kunde öppnas av hästen. I och med att hästen till följd av den bristfällig låsanordningen kunnat öppna boxdörren har det uppstått en risk för att hästen skulle komma ut ur boxen och skada sig. Även fast den skada som faktiskt inträffade berodde på en serie av sammanträffande omständigheter menade Högsta domstolen att skadan varit en påräknelig följd av att travtränaren låtit bli att se till att boxdörren försågs med en tillfredsställande låsanordning.

Sammantaget ansågs på så sätt travtränaren ha varit vårdslös och skadeståndsskyldig för skadan på hästen. Utgången blev densamma i samtliga dömande instanser.

Det kan tilläggas att Högsta domstolen i ett annat rättsfall har uttalat att huvudregeln skall vara ett skärpt ansvar när en skada drabbar en häst under en travtränares vård. Undantag från det skärpta ansvaret gäller endast när en skada har uppkommit under omständigheter då hästen, oberoende av om träning eller tävling pågått vid tillfället, typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte.

Det finns alltså anledning för såväl hästägare som travtränare att genom avtal noggrant reglera ansvarsförhållandet mellan parterna. Även försäkringsfrågor bör gås igenom så att varken skadevållande eller skadelidande drabbas onödigt hårt vid en skadesituation. Jag rekommenderar hästägare att vid köp av hästar som betingar stora värden att alltid konsultera en erfaren jurist i samband med affärshändelsen.

Andreas Hagen
Telefon:  +46 (0)8 796 90 70

Andreas Hagen är verksam som advokat och delägare på Advokatfirman INTER i Stockholm. Advokatfirman INTER når du på adressen Box 87, 101 21 Stockholm eller via Internet på www.inter.se

Inga relaterade inlägg hittades.

Man måste ställa sig frågan om behov av testamente finns, och hur detta skall utformas på bästa sätt mot bakgrund av vad lagen säger och den situation man befinner sig i.

När det gäller samboförhållanden finns det i dag ej någon bestämmelse i sambolagen som ger rätt för efterlevande sambo att ärva den först avlidne. Jag upplever att många tror att så är fallet, mot bakgrund av deras kännedom om sambolagens existens. För att parter i samboförhållande skall ärva varandra måste testamente upprättas dem emellan.

När det gäller makar som ej har några barn gemensamt men var och en har barn från tidigare förhållanden, sk. särkullbarn, innebär lagens regler i dag att efterlevande make i princip ej har någon legal arvsrätt. Den avlidne makens bröstarvingar ärver den avlidne maken omgående.

Ovanstående är högst översiktliga exempel på när det kan finnas orsak att skriva testamente för att tillförsäkra efterlevande make/sambo rätt till del i kvarlåtenskapen efter den först avlidne.

När det gäller upprättande av testamente är själva testamentshandlingen strikt formbunden. Det innebär att en testamentshandling måste upprättas på visst sätt för att den skall kunna göras gällande.

De formella kraven på en testamentshandling är följande:

1. Testamentet skall vara skriftligt och egenhändigt undertecknat av testator.
2. Testamentshandlingen skall vara bevittnad av två vittnen.
3. Vittnena måste vara samtidigt närvarande.
4. Vittnena skall känna till att de bevittnar ett testamente, men behöver inte veta vad som står i handlingen. Om vittnena inte ser att testator skrivit under handlingen räcker det att testator talar om för vittnena att det är han/hon som har skrivit sitt namn.

När det gäller testamentsvittnena måste de vara fyllda 15 år. Nära släktingar (föräldrar, barn, barns makar, testators make och syskon kan inte vara testamentsvittnen. Inte heller kan någon som nämns i testamentet vara vittne.

Den som upprättar testamente – testator – måste vara fyllda 18 år. Det krävs att testator förstår innebörden i det han gör. Det finns dock undantag från regeln om 18-års gräns och det är följande.

1. Den som fyllt 16 år får testamentera över den arbetsinkomst han haft.
2. Den som är eller har varit gift får också upprätta testamente.

Om man senare vill ändra något i ett testamente bör man upprätta ett nytt och för att undvika framtida tvister även förstöra det gamla testamentet. Vill man göra ett tillägg till ett redan befintligt testamente är det viktigt att känna till att samma formella krav på tilläggshandlingen krävs – d v s ny underskrift och ny bevittning enligt vad ovan anförts.

När testamentet skall åberopas, vid testators bortgång, är det av vikt att originalet kan uppvisas. Detta bör därför förvaras på ett säkert ställe.

Relaterade inlägg:

1. Att tänka på vid ingående av hyresavtal

En köpare får enligt köplagens bestämmelser inte åberopa att varan är felaktig om han inte lämnar meddelande till säljaren om felet (reklamation) inom skälig tid. Med uttrycket ”inom skälig tid” avses att ge köparen ett visst rådrum för att kunna överväga situationen. Vad som är en skälig tid får dock avgöras från fall till fall. Exempelvis ställs strängare krav på en näringsidkare än en privatperson när det gäller att reklamera snabbt. När köparen är en näringsidkare finns det nästan inte något utrymme för att ta hänsyn till personliga svårigheter såsom sjukdom mm, utan reklamation skall i regel ske omgående. Även den speciella situationen kan motivera omgående reklamation – t ex om varan utsätts för risk att förstöras helt eller kraftigt gå ned i värde om felet inte åtgärdas omedelbart.

Tidsfristen inom skälig tid börjar räknas från det att köparen upptäcker felet eller när han borde ha märkt detsamma. Den tidpunkt då köparen ”borde ha märkt” felet följer oftast av köparens undersökningsplikt efter köpet. Köparen har att, så snart omständigheterna medger det, undersöka varan efter att den avlämnats. Undersökningen skall ske enligt ”god affärssed”. Omfattningen av den undersökning som bör vidtas får bland annat bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare av en maskinvara som har särskild kunskap och erfarenhet inom området blir strängare än de som kan ställas på en novis.

I köplagen finns en yttersta frist inom vilken reklamation måste ske. Har mer än två år passerat efter det att köparen tagit emot varan är hans möjlighet att åberopa fel preskriberad och innebär att köparen inte längre kan åberopa fel i köpet. Huvudmotiveringen till den regeln är att säljaren inte skall behöva ansvara hur länge som helst för vad som sålts.

En reklamation kan vara muntlig eller skriftlig. Det är dock att rekommendera att man omgående följer upp och bekräftar en muntlig reklamation med en skrift för att förebygga invändningar från säljaren att reklamation ej framställts på ett korrekt sätt eller överhuvudtaget.

Det är inte tillräckligt att köparen i allmänna ordalag ger till känna att han är missnöjd med en vara. Det måste klart framgå att det är ”fel” han vill göra gällande. Det krävs naturligtvis ingen teknisk eller liknande redogörelse för felet, utan det är tillräckligt att köparen beskriver hur felet yttrar sig. Detta kan exempelvis ske vid en maskinleverans genom en uppgift om att maskinen inte fungerar för det avsedda ändamålet. Skälet till kravet på viss precision är främst säljarens befogade intresse av att få närmare kunskap om de åtgärder som kan komma att bli aktuella för att undersöka felet och eventuellt få det åtgärdat.

Av reklamationsbestämmelserna i köplagen följer också att köparen måste reklamera varje fel för sig. Det räcker alltså inte med att han reklamerar ett fel för att bevara rätten att senare göra felpåföljder gällande avseende andra fel. Köparen behöver dock inte vid reklamationstillfället precisera den eller de påföljder som han vill göra gällande. Det kan göras senare, dock inom skälig tid efter att man påtalat felet.

Rättsföljden av att säljaren inte fullgjort sin reklamationsplikt är att köparen förlorar rätten att överhuvudtaget göra gällande felet på varan gentemot köparen. Detta innebär inte bara att köparen förlorar rätten att framföra egna anspråk mot säljaren i anledning av felet. Köparen kan inte heller åberopa felet som grund för att inte betala köpeskillingen för varan.

Det är i sin tur viktigt för en säljare att genast göra klart för köparen om han anser att köparen reklamerat för sent. Det händer ibland att en köpare reklamerar för sent och säljaren efter att ha mottagit reklamationen ger sig in i förhandlingar med köparen om det påstådda felet utan att anmärka något om att reklamationen skett för sent. Om säljaren därvid med sitt uppträdande ger köparen anledning att tro att han har avstått från att göra gällande en invändning om för sen reklamation, kan säljarens rätt till en sådan invändning gå förlorad.

Slutligen måste påpekas att köparens reklamation av fel går på säljarens risk. Det innebär att det är säljaren som står risken för att reklamationen försenas, förvanskas eller inte alls kommer fram till säljaren. En förutsättning för detta är emellertid att köparen kan visa att meddelandet har avsänts på ett “ändamålsenligt” sätt. Häri ligger bland annat att reklamationen skall ha avsänts inom sådan tid att meddelandet under normala förhållanden kommer till säljaren inom den tid reklamation skall ske.

Relaterade inlägg:

1. Undersökningsplikt vid köp av fastighet
2. För sen reklamation
3. För sen reklamation i entreprenadförhållande

För det fall att delägarna vid en tvist inte kan träffa en snabb uppgörelse i fråga om vem av delägarna som skall lösa ut den andre uppstår en låst situation som i många fall blir förödande för bolagets verksamhet. Följden kan bli att viktiga beslut för företagets löpande verksamhet inte fattas eller att beslut fattas utifrån delägares personliga intressen i den uppkomna tvisten och inte utifrån vad som är bäst för bolagets verksamhet på längre sikt. Var och en av delägarna kan också komma att försöka få över kunder på ”sin sida”, vilket medför att kunder hamnar i en för dem obehaglig situation som kan leda till att de söker sig till en annan leverantör.

Genom att träffa ett delägaravtal redan från start kan man försäkra sig om att en eventuell tvist i framtiden inte kommer att medföra att bolagets verksamhet drabbas negativt med kapitalförstöring som följd. Innehållet i ett delägaravtal varierar från fall till fall. Det är viktigt att man inte använder sig av en standardmall, utan att man utformar avtalet utifrån de avsikter och förutsättningar som föreligger i det specifika fallet.

Vid en tvist mellan delägarna är det vanligt att båda delägarna har intresse av att lösa ut den andre delägaren. För att möjliggöra en snabb uppgörelse krävs det att samtliga aktier finns tillgängliga för överlåtelse. Aktierna får således inte vara pantsatta eller möjliga att överlåta till någon utomstående. Lösningen blir då att i delägaravtalet formulera ett förbud mot att pantsätta aktierna och att överlåta aktierna. Vidare bör delägare som är gift ha ett äktenskapsförord som undantar aktierna ifrån giftorätten. Genom att gemensamt deponera aktierna i bank med ett särskilt avtal om att de utgör säkerhet för delägaravtalets fullgörande säkerställer man att aktierna inte kommer på villovägar.

Nästa fråga att lösa blir då hur man skall fastställa vem av delägarna som skall ha rätt att lösa ut den andre delägaren och till vilket belopp. Den delägare som blir tvungen att sälja sina aktier vill självklart ha ut ett så högt pris som möjligt. Utifrån den synvinkeln är den lämpligaste lösningen att man i delägaravtalet anger att aktierna skall försäljas genom en intern auktion, dvs. den av delägarna som bjuder högst för den andres aktier får förvärva aktierna i fråga och kommer således att därefter vara ensam aktieägare i bolaget. Nackdelen med detta förfarande kan bli att den ekonomiskt svagare parten inte har möjlighet att bjuda över trots att han anser att aktierna innehar ett högre värde än motpartens bud. Enligt min mening överväger dock fördelarna och jag anser att denna lösning är den bäst lämpade för att förhindra risken för kapitalförstöring vid en eventuell tvist. Andra lösningar kan naturligtvis också förhandlas fram mellan delägarna.

För det fall att delägarna väljer lösningen med en intern auktion bör det tänkta förfarandet vara beskrivet i detalj i avtalet, t ex med angivande av att auktionen skall hållas av bolagets revisor senast två månader efter det att en av delägarna skriftligen har påfordrat detta. Ett välformulerat delägaravtal är inte bara till fördel för företaget, utan även för samarbetet då delägarna vet vilka följderna blir av att det uppstår en konflikt som inte kan lösas.

Relaterade inlägg:

1. Vem har bevisbördan för om fast pris har avtalats vid avtal mellan två näringsidkare?