Upphovsrätten tillkommer enligt huvudregeln den som skapat datorprogrammet. Med upphovsrätten följer en ensamrätt att förfoga över datorprogrammet, dvs en rätt att göra datorprogrammet tillgängligt för allmänheten och att framställa exemplar av det.

Med ett datorprogram avses normalt den serie instruktioner som erfordras för att en dator skall kunna arbeta. Programmet kan existera i olika former. Man brukar dock skilja mellan "källkod" och "objektkod". Källkoden utgör programmet skriven i en för ögat uppfattbar form. Objektkoden i sin tur är programmet i maskinläsbar form som kan finnas på ett materiellt underlag som hårddisk, diskett, chips mm.

Det är tveksamt om det går att ge någon exakt definition över vad som skall anses utgöra ett datorprogram i immaterialrättslig mening. Ett datorprogram skyddas som ett "litterärt verk" enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). Skyddet är ett formskydd och omfattar programmets olika återgivningsformer såsom källkod och objektkod mm. Det är sålunda datorprogrammets uttrycksform och inte de bakomliggande idéerna som har det rättsliga skyddet. Häri innefattas även programvarans förberedande designmaterial så som t ex grafiska ritningar, matematiska formler och beräkningar, ritningar i allmänhet och tekniska beskrivningar.

Upphovsrätten tillkommer enligt huvudregeln den som skapat datorprogrammet. Med upphovsrätten följer en ensamrätt att förfoga över datorprogrammet, dvs en rätt att göra datorprogrammet tillgängligt för allmänheten och att framställa exemplar av det. En upplåtelse av en nyttjanderätt till ett datorprogram sker genom ett licensavtal som ger en nyttjanderättshavare rätten att i större eller mindre omfattning få förfoga över en programvara.

Vid upplåtelse av en nyttjanderätt till ett datorprogram regleras själva nyttjandet dels i URL och dels i det licensavtal som ingås med leverantören. Några av de regler som finns i URL är av tvingande karaktär och kan inte avtalas bort. Dock är lagen till stor del dispositiv vilket ger utrymme för att i licensavtal skriva in olika former av avtalsreglering avseende nyttjanderätten. Vanligt förekommande bestämmelser i detta sammanhang är begränsningar av nyttjanderätten i tiden, att den knyts till viss dator och verksamhet samt till ett antal användare osv.

Ett datorprogram har en flexibel karaktär och variationsmöjligheterna är många. Det kan därför vara nog så svårt att överblicka vem som egentligen innehar upphovsrätten till ett datorprogram. En programvara som skapats av flera personer kan exempelvis medföra att alla de medverkande personerna har en gemensam upphovsrätt till programmet. Ibland är ett datorprogram resultatet av en modifiering och bearbetning av ett befintligt datorprogram och som resulterat i ett nytt självständigt datorprogram med sådant mått av särprägel att en ny upphovsrätt uppkommer. Det är även vanligt förekommande att ett datorprogram skapas med hjälp av ett annat datorprogram och att sistnämnda programvara ingår som en beståndsdel, exempelvis plattform, i det nyskapade programmet. Slutprodukten kan då bestå av två separata upphovsrätter varvid förvärvaren av programvaran måste lösa licenser från två olika licensgivare.

De angivna exemplen på varianter är inte på något vis uttömmande. Det är alltid av vikt att såväl en upplåtare som en förvärvare av en nyttjanderätt till ett datorprogram noggrant förvissar sig om att förfogandet över programvaran inte kränker någon annans upphovsrätt. Detta är extra viktigt för en licenstagare eftersom denne aldrig kan göra ett godtrosförvärv av nyttjanderätten.

En programvarulicens medger i vissa sammanhang en rätt för nyttjaren att själv få vidareutveckla programvaran vilket ofta också är nödvändigt ur nyttjanderättshavarens perspektiv när det gäller krav på arbetssätt och framtida funktioner. I dessa sammanhang är det av vikt att reglera frågan om hur upphovsrätten till vidtagna förändringar skall hanteras. En sammanhängande fråga är även hur man skall behandla programmets källkod eftersom tillgången till källkoden är nödvändig för att göra ändringar i datorprogrammet. Källkoden är själva nyckeln till datorprogrammets dolda konstruktion vilken licensgivaren normalt inte vill lämna ifrån sig. En vanlig lösning är att källkoden deponeras hos tredje man genom ett sk källkodsavtal och som reglerar när källkoden skall lämnas ut till licenstagaren. Exempel på sådana förutsättningar kan vara att licensgivaren ej längre löpande vidtar avtalade förpliktelser att förbättra eller underhålla programvaran eller i annat avseende avvecklar sin verksamhet, försätts i konkurs, upptar ackordsförhandling, träder i likvidation eller på annat sätt kan antas ha kommit på obestånd.