I ett mål som gällde två näringsidkare har Högsta domstolen i ett uppmärksammat prejudikat från 2001 uttalat vem som har bevisbördan för att avtal har träffats om priset vid köp och arbetsbeting. Den som hävdar att avtal har träffats om priset eller om beräkningsgrunden för detta skall även ha bevisbördan för sitt påstående. Påstår exempelvis köparen att avtal träffats om fast pris medan säljaren menar att prisfrågan lämnats oreglerad i avtalet, måste köparen bevisa sitt påstående om att visst pris avtalats.  Lyckas köparen inte med det får han enligt de principer som följer av 45 § Köplagen betala skäligt pris.

I domen från 2001 yttrades inget om vad som skulle gälla i konsumentrelaterade avtal. Högsta domstolen har emellertid därefter i ett nytt avgörande kommit med ett klargörande. Ett par makar hade beställt reparationsarbete av en näringsidkare på sin villafastighet. Makarna köpte tjänsten som konsumenter och menade att man kommit överens om ett fast takpris. Näringsidkaren bestred och hävdade löpande räkning utan takpris. I avgörandet från i år uttalar Högsta domstolen nu att de principer som fastställts i 2001 års skall vara gällande vare sig avtalet ingåtts mellan två näringsidkare, mellan två konsumenter eller mellan en näringsidkare och en konsument. Om en konsument sålunda "anser sig ha avtalat ett lägre pris än vad som följer av lagens utfyllande bestämmelser” bör han enligt Högsta domstolen få bära bevisbördan för ett sådant avtal.

Domen kan framstå som förvånande särskilt med tanke på de nya reglerna som kommit i konsumenttjänstlagen om småhusentreprenader. Utgångspunkten i dessa regler är att det är näringsidkaren, i avsaknad av skriftliga avtal, som har bevisbördan för vad som avtalats om priset. Vad konsumenten påstår ha avtalats om priset blir gällande om inte näringsidkaren kan visa att man avtalat om annat. Småhusentreprenad gäller emellertid endast ”ny- och tillbyggnation”. Konsekvensen av det nya avgörandet blir därför att gränsdragningen mellan å ena sidan ”ny- och tillbyggnation” och å andra sidan ”vanlig ombyggnation” blir av helt central betydelse vid tvist om priset. Skulle det vara fråga om ny- eller tillbyggnation är det näringsidkaren som har bevisbördan för vilket pris som avtalats. Skulle det i stället vara fråga om ombyggnation så är det så konsumenten som skall ha bevisbördan.

Man kan fråga sig om konsumentens ”nya börda” är en särskilt lyckad konstruktion, i synnerhet då vad som utgör "ny- eller tillbyggnation" inte ens närmare är definierat i lagtexten.  Många konsumententreprenader innehåller dessutom element av såväl ombyggnation som tillbyggnation och det kommer att vara osäkert vad som gäller för de olika delarna.