Jag är gräventreprenör och har hamnat i en knivig situation. Jag fick en beställning av vissa arbeten av ett byggbolag. Arbetena skulle utföras i all hast och vi skrev inget kontrakt. Enligt min uppfattning hade vi inte avtalat om något bestämt pris för arbetet utan det skulle utföras på löpande räkning. Efter slutförda arbeten skickade jag min faktura. Beställaren hävdar nu att ett lägre fast pris var avtalat för tjänsterna och vill inte betala mera än halva summan. Vem måste bevisa vad som är avtalat om priset?

Allan

Svar:

I min verksamhet som advokat är det oerhört vanligt att man stöter på just detta problem. I samband med att två parter kommer överens om att vissa tjänster ska utföras talar man endast som hastigast om priset. Den ena parten, vanligen beställaren, får då kanske uppfattningen att det därigenom är avtalat om ett bestämt pris. Entreprenören däremot har istället uppfattningen att inget fast pris har avtalats, utan att arbetena ska utföras på löpande räkning. Entreprenörens uppfattning är i många situationer inte obefogad. Tvärtom kan det vara högst naturligt att parterna inte avtalar någonting om prisets storlek. Detta gäller särskilt när det är fråga om tjänster där det i förväg är svårt att uppskatta omfattningen av det arbete som ska utföras.

Enligt svensk rätt kan ett bindande avtal föreligga även om man inte avtalat något om priset för tjänsten. Köparen ska då enligt de principer som finns i 45 § köplagen betala ett skäligt pris för vad som har utförts. Påstår emellertid köparen av tjänsterna att avtal om fast lägre pris har ingåtts, så är det av avgörande betydelse för utgången av en sådan tvist vem av parterna som har bevisbördan för sitt påstående.

De regler som fastställer hur bevisbördan ska fördelas är normalt komplicerade. En princip är att den som påstår att ett avtal har ingåtts med visst innehåll, normalt också har bevisbördan för detta påstående. En annan viktigt princip är att den av parterna som har bäst möjlighet eller störst anledning att säkra bevisning för en viss omständighet får bevisbördan för den omständigheten.

Frågan om hur bevisbördan ska placeras vid tvister om fast pris eller löpande räkning har avgjorts i ett antal domar från Högsta domstolen. Senast prövade Högsta domstolen frågan i ett mål från år 2001. Högsta domstolen bestämde då att huvudregel ska vara att den som hävdar att det har avtalats om priset eller om beräkningsgrunderna för detta, även måste bevisa sitt påstående i den delen. Påstår exempelvis köparen att avtal har träffats om priset medan säljaren menar att prisfrågan har lämnats oreglerad i avtalet, så är det köparen som ska bevisa sitt påstående om att visst pris avtalats. Lyckas köparen inte med det ska i stället 45 § köplagen tillämpas, vilket innebär att Köparen ska betala ett skäligt pris.

Består avtalsparterna av en näringsidkare på säljare och en konsument som beställare är situationen en annan. Då är det direkt motiverat att alltid lägga bevisbördan på entreprenören när denne påstår att bestämt pris inte har avtalats. Orsaken är att det får anses som rimligt att det åligger en yrkesman och inte en konsument att säkra bevisning om vad som avtalats. Domstolen menar att en sådan tillämpning även skulle främja att näringsidkaren upprättar skriftliga avtal vilket skyddar konsumenten som normalt är den svagare parten i dessa avtalssituationen.