Många privatpersoner kommer till oss för rådgivning med anledning av det faktum att deras barn i tidigare äktenskap har rätt att få ut sin laglott direkt vid arvlåtarens dödsfall. De gemensamma barnen måste vänta på sitt arv tills även den andre föräldern avlidit men det faktum att laglotten är en rättighet för särkullbarnen ställer ofta efterlevande maka/make i en svår ekonomisk situation.
Laglotten är ett institut som funnits i Sverige sedan 1857 och som innebär att barn alltid har rätt till en del av kvarlåtenskapen. Laglotten motsvarar den del barnen har rätt att få ut i strid mot gällande testamente. I 7 kap 1 § Ärvdabalken stadgas att” hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans laglott”. Även de övriga nordiska länderna har laglottsinstitutet, med vissa avvikelser och begränsningar i förhållande till det svenska. De anglosaxiska länderna saknar helt detta institut.
Syftet med laglotten är dels att skydda särkullbarn och dels att utjämna arv mellan syskon. Som ett exempel på detta har vi reglerna om förskott på arv som stadgar att om föräldrar ger sina barn gåvor, och det inte uttryckligen stadgas annat, så skall de räknas som förskott på arv och således avräknas från barnens arvslott.
Det har gjorts flera försök att avskaffa arvslotten och den första protesten efter införandet 1857 kom på 1920-talet då man ansåg att den inskränkte den personliga friheten. Argument framfördes om att det kunde få orimliga konsekvenser om en ”sinnesslö eller sinnessjuk” person ärvde stora förmögenheter. Det betänkande som blev följden härav utmynnade endast i en reform medförde att man 1928 drog gränsen för arv vid kusiner.
En utredning tillsattes i slutet på 70-talet för att undersöka hur man kunde stärka efterlevande makes ställning. Man kom fram till att laglotten borde avskaffas med argument som att det sällan sker testamentariska förordnanden utanför familjen. De ledamöter som reserverade sig ansåg att särkullbarnen borde skyddas, att det kan ske vilseledande av äldre personer i större utsträckning samt att de övriga nordiska länderna har laglottsskydd.
I propositionen 1986/87:1 kan läsas att argumenten för att behålla laglotten var samstämmighet med lagstiftning i den övriga nordiska länderna, att särkullsbarnens skydd skulle bevaras samt att tiden inte var mogen för ett avskaffande. 1987 infördes makas/makes arvsrätt före de gemensamma barnen vilket på många sätt var revolutionerande. Många hade tvingats sälja den gemensamma bostaden för att lösa ut sina egna barn och här fick sociala argument utrymme för en lagändring. Särkullbarnen ansågs dock i behov av fortsatt skydd.
Frågan kom återigen upp i Ärvdabalkens slutbetänkande 1998 där det noterades att det är troligt att laglottsinstitutet kommer att genomgå en undersökning framledes med tanke på den påverkan som sker genom vårt EU-medlemskap.
Det finns flera situationer som är stötande och som stundtals framhålls i media där barn fått ärva för att grunderna för förverkade av arvsrätten inte varit uppfyllda. Även i en motion från 1998 höjer en riksdagsledamot rösten för alla de gamla som blivit misshandlade eller försummade av sina egna barn. Man kan även ifrågasätta det rimliga i att en missbrukare, som omedelbart kommer att använda pengarna till sitt missbruk, ärver sina föräldrar.
I somras yttrade sig även centerpartisten, Anders W Jonsson, i DN och krävde laglottens avskaffande med individens frihet som motivering. Svar på tal kom från olika håll där särkullbarnen spåddes bli de stora förlorarna då det inte är ovanligt att det är just i situationer där en person har en ny familj som testamentariska förordnanden sker i syfte att så mycket som möjligt skall undandras särkullbarnen. Det kan vara påtryckningar från den nye makan/maken och infekterade relationer som skulle, om laglotten inte fanns, göra särkullbarn arvlösa. Förespråkare för dess avskaffande framförde ett intressant argument om barn inte automatiskt ärvde sina föräldrar skulle incitamentet för att ta hand om dem på ålderns höst höjas avsevärt. De skulle istället kunna skänka sina pengar till de som de ansåg förtjänade dem. Historiskt sett har arvet av vissa setts som en ”betalning” för att barn tvingades ta hand om sina gamla föräldrar. I dag är det samhällets ansvar att ombesörja vård på ålderns höst vilket avsevärt har förändrat situationen.
Ett exempel på frågan om testationsfrihetens vara eller inte vara är diskussionen kring författarinnan Marianne Fredrikssons frånfälle. Vid sin död testamenterade hon sin förmögenhet till sin vän och assistent varefter hennes två döttrar tog strid för den enorma förmögenhet hon lämnade efter sig. Hennes vilja var tydligen att döttrarna inte skulle få mer än de redan fått och det framkom att det varit schismer dem emellan. Kort före sin död hade hon skänkt bort större delen av sin förmögenhet i form av tillgångar i bolag och hon skrev uttryckligen i testamentet att hon ansåg att barnen fått sin laglott vid tidigare tillfälle. Döttrarna klandrade testamentet och gjorde gällande att bevittningen inte skett på rätt sätt varför de borde ärva istället för assistenten. I diskussionen kring laglottens avskaffande har just denna fråga höjts. Om det blir full testationsfrihet kan arvingar komma att klandra testamenten i större utsträckning för att komma åt sitt arv. Vi kan ha otaliga rättsprocesser framför oss där ogiltighet hävdas med stöd i bristande rättshandlingsförmåga eller formfel.
Vid alla rättsliga regleringar måste det finnas en avvägning mellan statens intervention och den personliga friheten. Laglotten är ett arv från det bondesamhälle som byggde på att egendom förvaltades inom familjen och med starka rötter i den germanska rätten där man såg egendom närmast som en släktegendom som skulle bevaras och där den personliga rätten till egendom i egentlig mening inte fanns. Huruvida man stödjer laglottsinstitutet avgörs av om man ser den legala arvsordningen som det naturliga eller om man tycker att den personliga friheten är det mest skyddsvärda.
Det har under senare tid kommit allt fler liberalistiska influenser i den politiska debatten vilket har sin grund i internationaliseringen av juridiken och införlivandet av EG-rätten i svensk rätt liksom vårt medlemskap i EU. Detta innebär att den anglosaxiska rätten får alltmer inflytande i vårt rättsmedvetande. Trots detta har laglottsinstitutet fortfarande en stark förankring hos det svenska folket.
Ska man då se arv som en rättighet eller som en gåva? Skall vi ha rätt att bestämma över vår egendom och vad som ska hända med den när vi dör och är det vår rättighet att göra våra barn arvlösa? Samhällsstrukturen ser annorlunda ut än för 150 år sedan då vi levde i ett bondesamhälle och familjer med barn ur olika kullar är vanliga som en följd av det stora antalet skilsmässor och separationer. De utomäktenskapliga barnen hade tidigt en svag ställning och först 1969 tillerkändes dessa rätten att ärva sin far. Man kan se laglottsinstitutet som en förlängning på föräldrars försörjningsplikt gentemot sina barn, men dessa barn är i realiteten ofta medelålders när föräldrarna dör och har egen ekonomi.
Arvsrätten har enligt förespråkare för laglottens avskaffande inte hängt med i samhällsutvecklingen. Hade den det så hade sambor haft arvsrätt då vi allt oftare lever tillsammans utan att ingå äktenskap. Vi har aldrig haft full testationsfrihet i Sverige och frågan är vad det skulle innebära om vi fick det. Den grundläggande principen för personlig egendom är dock full dispositionsfrihet så länge vi lever. Det krävs starka argument för att denna princip inte ska gälla även när vi dör och kvarhållandet av regler på grund av tradition och hävd kan starkt ifrågasättas. Principen om rättvisa mellan syskon och behovet av skydd för särkullbarnen kan måhända regleras med undantagsregler men det är ofrånkomligt att laglottsinstitutet framgent diskuteras, granskas och belyses med hänsyn till de förändringar som sker i samhället.
Inga relaterade inlägg hittades.
